Barnen i de svenska medeltida lagarna

C-uppsats vid Historiska institutionen, Göteborgs Universitet
Av Eva Andersson

Ordlista

Andligt skyldskap:: Andligt släktskap. Finns enligt katolska kyrkans lära dels mellan dopbarn å ena sidan och den dopförättande och faddrarna å den andra, dels mellan dopbarnets föräldrar och den dopförättande och faddrarna. Andligt släktskap utgör enligt kanonisk lag hinder för äktenskap.
Bryte:: Den främste av de till en gård hörande trälarna , den som hade tillsyn över dem. Efter träldomens avskaffande användes ordet om en fri man som skötte en annans jord, ett slags förvaltare.
Bälgmord:: Fosterfördrivning eller spädbarnsmord.
Edsöre:: Den lagstiftning som tillkom genom ed av konungen och ibland även stormännen.
Fastar:: Gode män som var närvarande vid köp, skifte, gåva eller pantsättning av jord samt vid andra juridiska handlingar.
Frid:: Skydd mot angrepp på person och egendom. Brott då frid rådde bestraffades extra hårt. Exempel på frider är: Tingsfrid, gudsfrid (kristna fridstider) och ölfrid (vid gästabud vid t ex bröllop)
Frände:: släkting
Hemföljd:: Hemgift
Hemgång:: En svårare from av hemfridsbrott som bestod i att man begav sig hem till någon i avsikt att skada honom själv, eller någon som hörde till hans hus eller i trångmål tagit sin tillflykt dit.
Hor:: Sexuell förbindelse mellan en gift och en ogift person sk enkelt hor, eller mellan två var för sig gifta personer, dubbelt hor.
Kyrktagning:: Den i kyrkolagen påbjudna ceremoni i vilken en kvinna som fött barn återinträder i församlingslivet och får kyrkans välsignelse.
Lägersmål:: Olovligt sexuellt umgänge mellan man och kvinna som inte utgör blodskam, hor eller våldtäkt.
Lärft:: Tvåskaftad, tät och fast vävnad av lin
Lönskaläge:: Könsumgänge mellan ogifta personer mellan vilka det inte föreligger hinder för äktenskap på grund av släktskap.
Oväldig:: Ojävig
Primsigning:: Religiös första vigning med korstecken, vid dop, konfirmation, exorcism och nattvard.
Själagåva:: Gåva som gavs till kyrkan för en avlidens eller döendes själ. Betalning till prästen för att läsa själamässor.
Själamässa:: Mässa till minne av en avliden, som skulle hjälpa denne att lättare komma till himlen.
Skyldskap:: Släktskap
Stegling:: Efter halshuggning spikas huvudet och ev. högra handen upp på en påle. Kroppen lades hel eller fyrdelad på ett eller fyra hjul, vilka horisontellt fastsattes på pålar.
Treding:: Tredjedel
Ättebot:: Släktböter. Den del av mansboten som dråparen släkt skulle betala till den dräptes släkt.
Ättledning:: Upptagande i en ätt av en person som saknade ätt eller ville lämna sin ätt för att upptas i en ny ätt.
Övermage:: Omyndig

Uppsatsens Syfte

Uppsatsens syfte är att undersöka vad den medeltida lagstiftningen, här avser jag landskapslagarna och Bjärköarätten, har att säga om barns villkor i medeltidens Sverige.

Syftet med uppsatsen är dessutom att underlätta forskning om barn i Sverige under medeltiden. Uppsatsen är tänkt som en inventering av vad dessa lagar har att säga om barn och den intresserade kan sedan undersöka just de delar som har relevans för dennes arbete.

Metod

Jag har gått igenom landskapslagarna, utom Skånelagen, samt Bjärköarätten och noterat allt som står om barn i dessa. Jag har valt att inte använda mig av Skånelagen, eftersom Skåne under hela den här tiden var danskt. Jag har begränsat mig så till vida att jag endast tagit med det som står om minderåriga barn, dvs där ordet barn betecknar ålder och inte bara en släktrelation. Därför har jag inte tagit med de regler för arvsföljd som tar upp en stor del av ärvdabalkarna, utom i de fall då de specifikt behandlar minderåriga. För att underlätta jämförelse har jag sedan delat in de uppgifter som finns om barn i materialet i olika grupper där jag drar slutsatser och jämför.

Frågeställningar

Huvudfrågeställningen är alltså vad som överhuvudtaget står om barn i de medeltida lagarna. Jag söker i uppsatsen också få svar på följande frågor:

Vilken slags upplysningar om barns liv kan vi finna i lagmaterialet?
Kan man finna regionala skillnader i uppfattningen om och behandlingen av barn i materialet?
Sker det en utveckling över tid? Finns det skillnader mellan de äldsta och de yngsta lagarna?
Var man medveten om barndomen som en speciell period i en människas liv?

Tidigare forskning

Europeisk forskning

Forskningen om barns historia började egentligen på sextiotalet med Philippe Ariès omdiskuterade bok Barndomens historia. Ariès kan anses vara den som skapade barnens historia. En av hans teser var att människorna förr i världen var så vana att förlora nära anhöriga att de undvek att knyta känslomässiga band till dem. Detta gällde i synnerhet barn, som man uppfattade som små ofullkomliga vuxna. Han menade också att familjen var en väldigt öppen struktur där andra människor ständigt kom in och att gemenskapen förmodligen var större inom byn än inom det vi i dag kallar kärnfamiljen. Ariès hävdade att människan innan modern tid inte hade någon uppfattning om barndomen som en egen period, avskild från vuxenlivet. Som bevis för sina teser anförde han bl a att det innan modern tid saknas avbildningar av barn i konsten och att medeltida franska saknar ord som bara betecknar barn och spädbarn.

Ariès har framför allt under senare år kritiserats av andra forskare och det finns få som numera hävdar en lika extrem linje som han gjorde. Bl a har det påpekats att han och hans anhängare väsentligt har överdrivit frånvaron av barn i äldre konst.

Den motsatta ståndpunkten från Ariès intar Shulamith Shahar i sin forskning om barn under medeltiden. I hennes bok Childhood in the Middle Ages försöker hon istället bevisa att medeltidens människor var älskande och uppoffrande föräldrar, som fäste sig vid sina barn och definitivt såg barndomen som en egen period i livet. Med hjälp av i huvudsak helgonbiografier, mirakelberättelser och didaktiska verk visar hon att livet förvisso var hårt och barnadödligheten hög, men att barn lekte även under medeltiden, att deras föräldrar älskade dem och att människor, i alla fall de som lämnade efter sig skriftliga källor, var positivt inställda till barn. Tyvärr har hon inte systematiserat sitt material på det sätt som t ex Janken Myrdal och Barbara Hanawalt(se nedan) gör. Hon är mycket inriktad på psykologiska faktorer och anser att det ligger i människans natur att ta hand om och leka med sina barn. Hon delar i boken in barndomen i olika stadier och försöker visa att de stadier medeltidens människor delade in barndom och ungdom i överensstämmer med Jean Piagets och Erik Erikssons teorier om barns utveckling.

Barbara Hanawalt har skrivit flera böcker som behandlar barn i medeltidens England. I boken Growing up in medieval London skildrar hon alla aspekter av livet för barn och tonåringar i senmedeltidens London. Hennes huvudsakliga källor är olika former av juridiskt material. Dels använder hon sig av lagmaterial och juridiska förordningar som gäller London, men också av domstolsmaterial och protokoll rörande dödsfall, sk coroners protocol. Då alla dödsfall som inträffade till följd av olycka skulle bötas för till konungen eller länsherren finns ett mycket rikt rapportmaterial om just olycksfall bevarat från medeltidens England. Hanawalt målar inte en lika ljus bild av medeltiden som Shahar gör, men hon ansluter sig inte på något sätt till Ariès teser. I Hanawalts forskning existerar emotionella band mellan barn och deras föräldrar och barn betraktas som barn och inte bara som ofullgångna vuxna. I boken The ties that bound driver hon tesen att tvärtemot den vanliga uppfattningen var storfamiljen inte regeln i medeltidens England och det var inte heller så att andra band inom byn eller skrån och gillen fick ersätta familjeband, utan att kärnfamiljen spelade en betydande roll i människors liv och att dess gränser bevakades noga.

John Boswell beskriver i sin bok The kindness of strangers, abandonment of children in western Europe from late antiquity to the renaissance, bruket att sätta ut barn i Västeuropa under antiken och medeltiden. Han behandlar inte bara att sätta ut barn, utan även andra former av övergivande, såsom att ge barn till kloster, lämna dem till fosterföräldrar, sätta dem i tjänst, gifta bort dem i späd ålder och sälja dem. Norden är knappast alls representerat i hans arbete där tyngdpunkten ligger på medelhavsområdet och Frankrike, de områden som otvivelaktigt har den bästa dokumentationen och det rikaste källmaterialet under perioden.

Nordisk forskning

Det finns inte mycket tidigare forskning om barn i medeltidens Sverige. Mycket litet har skrivits om barn och de böcker som skrivits om familjens historia har större tyngd på kvinnans ställning än på barnens. Det finns betydligt mer skrivet om landskapslagarna, ofta från ett rättshistoriskt perspektiv. Jag kommer inte att ta upp den forskning och den debatt som pågår om landskapslagarna. Min uppsats behandlar barn under den period som landskapslagarna skrevs och det är därför inte av något speciellt stort intresse om landskapslagarna är nedtecknandet av en lång muntlig tradition eller om de är importerade rakt av från utländska förlagor, de två ytterligheterna i pågående debatt. Försiktigtvis låter jag bli att ta ställning i frågan hur länge innan nedtecknandet som landskapslagarna existerat.

Janken Myrdal använder i sin bok Kvinnor, barn och fester i medeltida mirakelberättelser samma typ av material som Shulamith Shahar bygger mycket av sin bok på, nämligen helgon- och mirakelberättelser. Till skillnad mot henne har Myrdal dock systematiserat sitt material och därmed åstadkommit ett slags statistik över olyckor och sjukdomar på samma sätt som Hanawalt gjort med rapporterna om dödsfall. I berättelserna får vi en bild av föräldrar som oroar sig för och älskar sina barn, men också av ett mycket farligt liv för barn där de lätt råkade ut för olyckor och tidigt fick arbeta hårt, ofta med sysslor som de inte var mogna att utföra. Berättelser om barn är dock bara ca en tredjedel av bokens innehåll.

Kvinnors rosengård. Medeltidskvinnors liv och hälsa, lust och barnafödande är en sammanställning av föredrag som hölls på två nordiska tvärvetenskapliga symposier, i Århus 1985 och Visby 1987. Dess tonvikt ligger på det som titeln säger, kvinnors liv. Två artiklar handlar om barn. "Barnutbering" av Else Mundal handlar om utsättande av barn i det medeltida Norge och om eventuella skillnader i bruk och attityder mellan hednisk och kristen tid och mellan olika delar av Norge. Mundal använder sig av norskt medeltida lagmaterial men hänvisar på ett ställe till svensk lagstiftning och gör jämförelser. Mundal kommer inte med några tvärsäkra påståenden, men ifrågasätter den gängse bilden att fler flickor än pojkar sattes ut och argumenterar övertygande. Hon ifrågasätter också starkt de litterära källornas värde som källa till kunskap om hur utsättning av barn gått till. I dessa sätts barnen alltid ut levande, men detta beror ju på att det var barn som skulle leva vidare i berättelsen och det behöver inte säga så mycket om verkligheten.

I artikeln "Fødsler i dølgsmål er ikke kun historie" av Beth Grothe Nielsen i samma bok behandlas egentligen inte medeltiden men hon skriver att det råder en allmän enighet om att barnadråp och hemliga födslar var ovanliga under medeltiden och att det var kyrkans angelägenhet att "straffa" kvinnorna och att kyrkans lagar inte skilde mellan gifta och ogifta kvinnor i detta avseende. Hon menar att en ogift kvinna under medeltiden inte hade samma incitament att dräpa sitt barn som hon fick efter reformationen med dess betoning på äktenskapet som en gudomlig institution.

Till sist finns en C-uppsats med samma ämne som den här. Den skrevs under Vårterminen 1996 av Charlotte Blomquist. Uppsatsen behandlar följande landskapslagar: Upplandslagen, Östgötalagen, Västgötalagarna, Södermannalagen och Västmannalagen. Då jag redan kommit en bra bit på mitt eget arbete då denna uppsats var färdig och jag fick kännedom om dess existens har jag valt att inte använda den.

Materialet

Jag har valt att använda mig alla de svenska landskapslagarna, samt Bjärköarätten men utesluter Skånelagen, eftersom Skåne under hela den här tiden var danskt. Skånelagen har visserligen till vissa delar Västgötalagen som förebild, men den har främst släktskap med de danska medeltida lagarna. Då jag inte förutsätter att min läsare har ingående kunskaper om dessa lagar följer en kort presentation av dessa. Presentationen bygger helt på verket "Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar" av Åke Holmbäck och Elias Wessén. Det är också deras översättning och tolkning som ligger till grund för min uppsats. Orsaken till att jag inte gått direkt till källorna är att jag inte anser att mina försök att läsa fornsvenska skulle tillföra uppsatsen något utan leda till oräkneliga feltolkningar. Ett problem med Holmbäck och Wesséns böcker är att de i vissa av dem har sidnumrering löpande från början till slut och i andra börjar på nytt när en ny lag börjar. Detta gör det svårt när man skall ange vilken sida något står på. Man måste alltså först kontrollera att man tittar i rätt lag och sedan gå på sidnumret.

Lagarna är ordnade i någorlunda kronologisk följd. Undantaget utgörs främst av Gutalagen som innehåller många lagar som troligen härstammar åtminstone från 1100-talet, men eftersom det inte finns några säkra bevis för att den Gutalag jag har använt i sin helhet är äldre än mitten av 1300-talet har jag placerat den där. Lägg märke till att dateringarna emellanåt är mycket vaga.

Äldre Västgötalagen VgL I
Äldre Västgötalagen finns bevarad i en enda handskrift och är en samlingsvolym som kommit till genom att tre olika "böcker" bundits samman. Den är, bortsett från några mindre anteckningar, skriven av tre olika händer och har ett brokigt innehåll. Den första delen är den största och består av 47 blad och innehåller de egentliga lagarna. Vi vet inte vem som har skrivit den. Den andra delen är skriven av en präst i Vidhem och kallas därför Vidhemsprästens bok och består av 21 blad. Den tredje delen är ett häfte på åtta blad, skrivet av en man vid namn Lydekinus och kallas därför Lydekini excerpter. Den första delen kan inte vara äldre än år 1281, då biskop Brynjulfs stadga från detta år ingår. Å andra sidan bör den inte vara yngre än ca 1290, då man antar att Yngre Västgötalagen utarbetades.

Den handskrift som innehöll första delen, ägdes ca 1325 av en man son hette Laurentius Dyakn och var präst i Vidhem (Vedum). Han har gjort vissa tillägg till lagarna. Handskriften innehåller dessutom kungalängder och texter om lagmän som bör ha blivit författade ca 1240. Lydekini excerpter är framför allt tagna ur Yngre Västgötalagen, dessa är skrivna någon gång i början av 1300-talet. Om Äldre Västgötalagen skrevs på 1280-talet blev den troligen snabbt omodern och det man har försökt åtgärda genom tillägg och utdrag från Yngre Västgötalagen.[1]

Östgötalagen, ÖgL
Östgötalagen finns bevarad i en medeltida handskrift, troligen från mitten av 1300-talet och i den tryckta version som utgavs år 1607. Den tryckta versionen härstammar från en annan handskrift än den bevarade. Dessutom finns fragment av fem handskrifter som innehållit ÖgL. Östgötalagens kyrkobalk ingår i tre handskrifter av Landslagen, en från 1300-talet och en från 1400-talet.

I en urkund från 1303 åberopas den i Östergötland gällande lagboken, vilket visar att den i alla fall existerade då. I Östgötalagen åberopas Magnus Ladulås som lagstiftare och en bestämmelse som vi vet från en annan källa att den tillkommit 1286 ingår i boken. Troligen har den Östgötalag som finns bevarad redigerats omkring 1290. Östgötalagen kan dock ha existerat tidigare då ett dokument från 1279 säger att en pantsättning av jord skett i enlighet med Östergötlands sedvana och lagar.[2]

Upplandslagen, UL
Av Upplandslagen finns fem medeltida handskrifter som med bara ett fåtal mindre luckor alla innehåller lagen i dess helhet. De är alla från förra hälften eller mitten av 1300-talet. Den tryckta editionen från 1607 verkar härröra från en annan, icke bevarad handskrift. Ärvdabalken finns dessutom avskriven i en handskrift av Hälsingelagen från 1300-talets mitt och Upplandslagens Kyrkobalk ingår i ca 120 handskrifter av Landslagen. Upplandslagen stadfästes år 1296 av konung Birger Magnusson.[3]

Södermannalagen SdmL
Södermannalagen finns bevarad i två medeltida handskrifter, en finns i Sverige och en i Köpenhamn. Den förra har förutom SdmL innehållit även Bjärköarätten(se ovan). Bjärköarätten är skriven senare än Södermannalagen och med annat bläck, men möjligen av samma person. Den andra handskriften innehåller förutom Företalet och lagtexten även Magnus Erikssons stadfästelse. Stadfästelsen av Södermannalagen äger rum 1327, varför lagen måste ha existerat då. Denna handskrift berättar även om Magnus Erikssons eriksgata som ägde rum 1335, vilket innebär att just den här handskriften inte kan vara äldre än så. Det finns också två blad bevarade från en annan handskrift, tillkommen i mitten av 1300-talet. En anteckning som finns bevarad i handskrifter från 14- och 1500-talen gör att vi kan datera SdmL åtminstone till 1325, då man i ett protokoll skriver att man den 26/10 1325 infört några punkter i södermännens lagbok.[4]

Smålandslagen SmL
Smålandslagen, eller rättare Tiohärads lag har inte bevarats till vår tid. Det finns dock bevis för att en sådan lag en gång existerade, då den finns med i en förteckning över Magnus Erikssons boksamling från 1340. Smålandslagens Kyrkobalk finns emellertid bevarad i två handskrifter från 1300-talet av Magnus Erikssons landslag.[5]

Hälsingelagen HL
Hälsingelagen finns bevarad i en enda medeltida handskrift och den är skriven i mitten av 1300-talet. År 1340 föreskrev Magnus Eriksson att Hälsingelagen skulle gälla för Norrbotten och därför måste den ha förelegat då. Språket tyder på att skrivaren kan ha varit av dansk börd. HL är tyvärr inte komplett, utan delar av Ärvdabalken, Manhelgdsbalken och Jordabalken saknas. Efter Hälsingelagens slut följer Upplandslagens Ärvdabalk, skriven vid samma tid och av samma hand. Det har tidigare funnits flera handskrifter, men dessa är nu förlorade. En sådan handskrift låg till grund för den tryckta version som gavs ut 1609 och denna skrift verkar ha varit korrektare och bättre än den handskrift vi har tillgång till. Den tryckta versionen har därför stor betydelse, framför allt när det gäller att fylla ut luckor i handskriftens version av HL. Utgivaren av 1609 års version hade tillgång till flera handskrifter, varav en var den ännu bevarade. I urkunder från medeltiden omtalas fyra handskrifter av Hälsingelagen. Den äldsta rättsuppteckning som finns bevarad i vårt land är den sk Forsaringen som är en inskrift med runor på järn, från Forsa Kyrka i Hälsingland. Den är skriven med runor och handlar om böter till kyrkan. Dess innehåll är svårtytt och den är inte en del av den Hälsingelag som finns bevarad. Den är troligen från början av 1100-talet.[6]

Dalalagen, DL
Dalalagen finns bevarad i en enda medeltida pergamenthandskrift från mitten av 1300-talet. Dessutom finns några kortare delar av Dalalagen bevarade i en 1500-talshandskrift, Nils Hansson Brasks kopiebok som innehåller avskrifter av en del äldre lagböcker, bl a DL, från en annan källa än den ovan nämnda handskriften, nämligen Matz Benchtsons gambl a laghboock i Dala Lagh och mynteschriffuarens gambl a laghboock. Mynteschriffuaren är den samme Matz Benchtson, så det verkar som om Nils Hansson haft två exemplar av DL till sitt förfogande. Viktigt här är att Matz Benchtsons lagbok uttryckligen omtalas som en Dalalag, den medeltida handskriften saknar nämligen både överskrift och direkta uppgifter om vad det är för en lag. Överensstämmelser mellan denna medeltida handskrift och kopiebok, samt att det står att lagboken hade gällt sedan "Dala bygdhus" gör att det inte längre råder tvivel om att detta är en Dalalag. Dalalagen har använt sig av Södermannalagen som grund och kan därför inte vara äldre än 1318 då denna redigerades, men den måste vara äldre än 1347, då den allmänna landslagen för hela riket utarbetades.[7]

Västmannalagen, VmL
Av Västmannalagen finns tre pergamenthandskrifter från 1300-talet bevarade, B55, B56 och B57. B55 är yngre än de båda andra och den bästa texten finns i B57. Kyrkobalken av Västmannalagen finns dessutom bevarad i två handskrifter av Magnus Erikssons landslag, den ena, Nils Djäkns bok från slutet av 1300-talet och den andra från den senare hälften av 1400-talet. Västmannalagen är en sammanställning från olika håll och till stora delar en ren avskrift av Upplandslagen. Man har av allt att döma använt ULs text när den inte står i strid med i landskapet gällande äldre rätt. VmL är också kortare, man verkar ha strävat efter att utesluta allt man ansåg självklart eller onödigt. VmL kan inte vara äldre än 1296, eftersom dess främsta källa, UL, nedtecknades då och inte yngre än 1347 då landslagen utarbetades och med den dateringen får vi låta oss nöja.[8]

Yngre Västgötalagen VgLII
VgL II finns delvis bevarad i en handskrift bestående av 124 bl ad. Handskriften saknar Kyrkobalken, balken om Såramål och delar av Vådasårsbalken. Kyrkobalken finns bevarad i andra handskrifter, men Såramålsbalken och de första 9 flockarna av Vådasårsbalken är förlorade. Handskriften innehåller förutom VgL II även Bjärköarätten och ett brev på latin om ett möte i Tälje år 1345. Alla dessa delar är skrivna av samma hand och det visar att handskriften inte är avslutad tidigare än 1345, troligen runt 1350.[9]

Bjärköarätten Bj
Bjärköarätten finns fullständigt bevarad i en enda handskrift, samma som VgL II. Som nämns ovan kan denna dateras tämligen säkert till ca 1350. Den avskrift av Bjärköarätten som finns bevarad i denna handskrift är gjord för Lödöse. Att så är fallet framgår av att Lödöse och Lödöse rätt nämns i texten. Andra ställen i texten gör dock klart att det är en avskrift av en stadslag, från början avsedd för Stockholm, då en del av de geografiska beskrivningarna blir helt oförståeliga annars. Bjärköarätten har dessutom ingått i en handskrift av SdmL där det sista bevarade bladet i handskriften utgörs av början på Bjärköarätten. Denna version av Bjärköarätten skiljer sig en del från Lödöseversionen och har troligen gjorts för Nyköpings räkning. I en pappershandskrift från 1400-talet har man också hittat fragment av BJ som använts som bokbinderimaterial. Dessa verkar vara rester av en bok som bara innehöll Bj, där den alltså inte var sammanhäftad med en landskapslag.[10]

Gutalagen GL
Gutalagen finns bevarad i fyra handskrifter. Två gotländska, en tysk och en dansk. De gotländska texterna, betecknade hs A och hs B hos GL liknar varandra och anses ytterst gå tillbaka på samma källa. Schlyter daterar hs A till mitten av 1300-talet. Hs B är en pappershandskrift från 1587 nedskriven av dåvarande kyrkoherden i Barlingsbo, sedermera superintendent för Gotland, David Bilefeld som uppger att han kopierat en handskrift från 1470. Innehållet i hs B visar att den troligen går tillbaka på en äldre edition av GL än hs A. Hs B innehåller utförliga texter om prästbarn och trälar, något som förlorade sin aktualitet när reglerna om celibat för präster infördes och träldomen upphävdes och de har därför uteslutits i hs A. Den tyska översättningen (tyGL) finns bevarad i en handskrift från 1401, som utfördes av hospitalföreståndaren i Visby på uppdrag av Tyska ordens "houptman" på Gotland under ordens ockupation av ön. Den danska översättningen (daGL) är bevarad i en pappershandskrift från mitten av 1500-talet och själva översättningen har troligen ägt rum i slutet av 1400-talet.

I både den tyska och den danska översättningen har kapitlen en helt annan ordning än i de två gotländska handskrifterna och man får därför anta att de haft andra förlagor än dessa. Holmbäck och Wessén menar att delar av Gutalagen härstammar från 1100-talet, eventuellt redan från Olav den heliges besök på Gotland 1028-30, vilket skulle förklara likheten med de norska lagarna i vissa kapitel. Bestämmelser om prästbarn och om arvsregler kan med någorlunda säkerhet dateras till mitten av 1200-talet.[11] För Visby fanns en stadslag, skriven på plattyska och därför torde GL gällt endast för den gotländska landsbygden[12].

Resultatdel

Arbetets uppläggning

För att kunna jämföra de olika lagarna och se om förändringar över tid och regionala skillnader föreligger kommer jag att gå igenom lagarna efter varandra och behandla följande områden:

Havandeskap
Spädbarnet
Det större barnet
Myndighetsålder
Brott och straff för omyndiga
Oäkta barn och barn av ofria
Arv och föräldralösa

Havandeskap: Här tar jag upp allt som sägs om gravida kvinnor och om havandeskap, även om det är sådant som får betydelse också för det födda barnet.

Spädbarn: En snäv kategori, som i stort sett endast behandlar nyfödda och mycket små barn.

Det större barnet: Under denna rubrik behandlar jag allt från det den första spädbarnstiden är över till barnet når myndig ålder, därför är uppgifterna här många och av vitt skilda slag.

Här ingår barns juridiska och ekonomiska ställning, så länge det inte rör arv eller brott.

Myndighetsålder: Här ser jag vilka uppgifter om myndighetsålder som finns i lagarna och om dessa är olika i t ex straffrättsligt och ekonomiskt avseende.

Brott och straff för omyndiga: Brott begångna av och mot minderåriga barn.

Oäkta barn och barn av ofria: En sammanslagning av två grupper barn som hade färre rättigheter än andra barn.

Arv och föräldralösa: Här behandlar jag den inte ovanliga situationen att en, eller båda föräldrarna dog. På vilket sätt togs barnen om hand? Vem skyddade deras intressen? Vad hände om en förälder gifte om sig? Jag har begränsat mig så till vida att endast regler som rör minderåriga barn tas upp, regler där ordet barn betecknar en ålder och inte bara en släktrelation.

Efter genomgången lag för lag följer en jämförelse på de olika områdena där jag framför allt söker besvara frågorna jag angett under rubriken frågeställningar:

Vilken slags upplysningar om barns liv kan vi finna i lagmaterialet?
Kan man finna regionala skillnader i uppfattningen om och behandlingen av barn i materialet?
Sker det en utveckling över tid? Finns det skillnader mellan de äldsta och de yngsta lagarna?
Var man medveten om barndomen som en speciell period i en människas liv?

Äldre Västgötalagen

Havandeskap
Havandeskap behandlas i Ärvdabalken och Rättslösabalken. I Ärvdabalken flock 4 skriver man att "Om hustrun är havande då bonden dör ska hon sitta i boet i tjugo veckor. Sedan ska man se om hon är havande. Är hon inte det ska man skifta boet...Får hon barn och det döps skiftas det inte."[13] I samma flock skriver man också att om bonden har son och bondens hustru är havande ska de gemensamt sitta i boet. Även det ofödda barnet har alltså rätt till arv och att kvinnan är havande ger henne rätt att stanna på gården.

Rättslösabalken säger i flocken om olika sorters okvädinsord att det är styggelseord, en allvarlig grad av förolämpning Att påstå att en kvinna har fördrivit sitt foster eller att hon har mördat sitt barn.[14]

Under rubriken "Om mandråp" står det att om hustrun sitter med barn i knä skall hon nämna banemannen. Barn i knä kan här betyda barn i magen. Det skulle i så fall stämma överens med vad som står ovan, att hustruns rättigheter beror på om hon har fött barn eller inte och att hon om hon är gravid i så fall äger rätt att företräda barnet, såsom mannens arvinge.[15]

Spädbarnet
Det är i Kyrkobalken vi hittar den mesta informationen om spädbarnet, men i Tjuvabalken flock 17 om stöld av trälar finns följande meningar med: "Där diade han och drack mjölk av sin moders bröst, där blev han lindad i kläder och lagd i vagga".[16] Här får vi en beskrivning av vård av spädbarn som den gick till när Äldre Västgötalagen skrevs. I Kyrkobalken ägnar man sig mer åt barnets andliga väl och ve än åt det lekamliga. I Kyrkobalken flock 1beskrivs detaljerat hur dop ska gå till med faddrar, salt och vatten där finns också en omdiskuterad mening om att prästen skall tala om för fader och moder hur länge de ska vårda barnet.[17] Möjligen syftar den på konfirmationen.[18] Dopet hade vital betydelse, inte bara för barnets själ utan för dess möjligheter att få arv. Ett odöpt barn fick inte begravas på kyrkogården och inte ta arv. I Kyrkobalken flock 14 stadgas hur prästen skall prioritera i händelse att ett barn behöver döpas, en man få sista smörjelsen och ett lik vigas samtidigt. På grund av den vikt man lade vid dop och sista smörjelse för själens salighet var frågan av stor betydelse. Här finner vi att ett barn som skulle döpas hade högsta prioritet.[19]

Det större barnet
I Kyrkobalken flock 5 finns en uppräkning av vilka tjänster prästen skall utföra för sitt tionde och där ingår att konfirmera barn. Någon uppgift om vid vilken ålder detta skedde får vi emellertid inte.[20] För sitt tionde skulle prästen också ge sista smörjelsen åt bonden och hans fru samt deras äldsta barn. Alla hjon skulle bonden betala två öre för, och i den kategorin ingår förmodligen de övriga barnen.[21] Lite oväntat är att det är det äldsta barnet och inte den äldsta sonen som räknas upp här. Detta behöver dock inte vara ett tecken på jämlikhet utan det kan också vara så att man menade son när man skrev barn, medan dotter behövde specificeras.

I Jordabalken flock 3 står det om hur jordköp ska gå till och det står att den som säljer jord skall själv stadfästa köpet, vare sig det är man, kvinna eller barn, men att omyndigs köp måste lysas på tinget.[22]

För att kunna vittna vid tinget måste man vara myndig. Under rubriken "Om mandråp" där det stadgas att arvingen ska ange baneman ser vi att " Om arvingen är ett barn skall den som är mest närstående på fädernet nämna baneman tillsammans med barnet. Har hustrun barn i knä ska hon nämna banemannen".[23] Detta kan tolkas som att barnet är så litet att det sitter i moderns knä skall hon nämna banemannen men också som att "barn i knä" här ska ha samma betydelse som "barn i kved", dvs att hon är havande

Myndighetsålder
I Äldre Västgötalagen finns inga uppgifter om vid vilken ålder man ansågs myndig.

Brott och straff för omyndiga
Om ett brott drabbar ett barn skall lika höga böter erläggas som för en vuxen kan man läsa i kapitlet om vådasår, men om ett barn begår ett brott skall det inte dömas lika hårt som en vuxen. I paragraf 1 i samma kapitel står "Giver barn annat barn sår, må det ej kallas annat än våda" och i paragraf 2 stadgas att "Dräper barn annat barn, böte därför nio marker."[24], vilket är det samma som böterna för vådadråp och dråp av galen man.[25]

Även ifråga om tjuvnad är straffet lindrigare om förövaren är omyndig, i alla fall enligt Tjuvabalken flock 2 där det står att om fader och son stjäl tillsammans skall de båda hänga, om sonen är myndig man. Om han inte var myndig klarade han sig tydligen från dödsstraff.[26]

Giftermålsbalken flock 8 handlar om dråp av familjemedlemmar. Alla fall av dråp inom familjen betraktades som extra allvarliga, innebar bannlysning och måste sonas med en pilgrimsfärd till Rom, men inget speciellt står om minderåriga barn.[27]

Oäkta barn och barn av ofria
Ett äktenskaps och barns eventuella äkthet upptar mycket plats i det medeltida lagmaterialet och Äldre Västgötalagen skiljer sig inte från de övriga på den här punkten.

Endast äkta barn hade arvsrätt efter fadern. Uppenbarligen förekom det att man och hustru blev osams och mannen då sökte hävda att äktenskapet inte var lagligt. I Ärvdabalken flock 7 står om hur man går tillväga i sådana fall och det huvudsakliga målet med flocken verkar vara att skydda barnens rätt till arv.[28]

Ärvdabalken flock 8 behandlar ingående oäkta barn, deras tillblivande, sociala ställning och arvsrätt. I Äldre Västgötalagen finns samma regel som i den nutida lagstiftningen, att ett en hustrus barn förutsätts vara mannens. Lagen skyddar här barnet i händelse att mannens fränder efter hans död försöker hävda att han inte var far till barnet, troligen för att själv komma åt ett arv.

Det är bara ifråga om farsarv som barnets äkthet har någon betydelse. En kvinnas äkta och oäkta barn ärver lika mycket efter henne. Att oäkta barn inte ärver fadern verkar mera vara fråga om att faderskap är mycket svårare att fastställa än moderskap än om att dessa barn var resultatet av synd. Om en man gör en kvinna med barn och sedan gifter sig med henne räknas barnet som äkta,[29] likaså om barnet föds efter att fästningsölet hållits.[30]

Om mannen däremot skjuter kvinnan ifrån sig och sedan gör henne med barn räknas barnet som frillobarn och ärver endast sin moder.[31]

Det var inte bara med fria kvinnor som män hade frillobarn utan även med ofria sådana. Här gällde att han skulle stå för hennes försörjning tills hon kunde arbeta igen och om hon dog i barnsäng skulle han böta tre marker. Här var det ägarens ekonomiska intressen som skulle skyddas.

Arv och föräldralösa
Det var inte ovanligt att barn blev föräldralösa och de kunde befinna sig i en utsatt position. I Ärvdabalken flock 15 kan man läsa att en kvinna som förgör sitt styvbarn för att gynna sina egna barn skall dömas fredlös.[32]

Vi vet naturligtvis inte hur vanligt detta var, bara att de som "stiftat" lagen ansåg att möjligheten fanns och att det var ett mycket allvarligt brott. Det är mycket ovanligt att kvinnor döms fredlösa.

Om mannen dog kunde det också hända att barnen i praktiken blev helt föräldralösa när modern gifte om sig. Gården där de bodde var ju deras arv och inte moderns och då hon ingick ett andra giftermål , gifte hon bort sig från sina barn, som man uttryckte det. I sådana fall skulle modern fortsatt råda över det ekonomiska på gården med hjälp av farfadern om denne fortfarande var i livet och minst tre gånger om året komma dit för att tillse boet. I moderns ställe skulle man sätta en hemmafödd trälkvinna och om en sådan inte fanns att tillgå fick man inte skilja modern från boet.[33]

Östgötalagen

Havandeskap
Östgötalagen saknar den vanliga bestämmelsen om att en kvinna har rätt att sitta kvar i den döde makens bo om hon är havande vid hans död. Det finns dock ett stadgande i Ärvdabalken som tyder på att det ändå var det som gällde. I Ärvdabalkens flock 7 står nämligen att om bonden dog och det senare visade sig att hustrun var havande och hans arvinge då dräpte henne för att behålla arvet, skulle han förlora arvet. Fann man i henne ett barn eller något som liknade ett barn ärvde barnet sin fader, modern barnet och hennes fränder henne. Så ärvde dött och hedet framför levande och kristet eftersom ingen skulle få arv genom att dräpa.[34]

De andra omnämnandena av havandeskap är i Vådamålsbalken och Edsöresbalken. I Edsöresbalken står att om någon gjorde hemgång och en havande kvinna blev dräpt skulle han böta 120 marker, mot de normala 80 för kvinna, om de som väckte åtal kunde styrka att hon var havande. Var det tvillingar skulle han böta 160 marker.

Det innebär att den skyldige skulle erlägga dubbel bot för kvinnan, vilket var det vanliga, och dessutom full mansbot för det/de ofödda barnen.[35]

Vådamålsbalken flock 14 stadgar att om någon slog en kvinna så att hon förlorade sitt barn ökades deras böter med 40 marker, förutom de böter för fulla sår som de skulle erlägga. Även här är boten för ett ofött barn full mansbot.[36]

Spädbarnet
Kyrkobalken flock 6 och 31 innehåller uppgifter om spädbarn. Flock 6 konstaterar att prästen skall prioritera kristnandet av ett spädbarn framför sista smörjelsen av en man, eftersom barnet ännu inte fått någon kristendom och dess behov av den därför är större.[37]

Efter förlossningen skulle man offra två örtugar vid det första kyrkobesöket.[38] Kyrkobalken flock 26 behandlar mord på spädbarn och tas upp under annan rubrik nedan.[39]

Ärvdabalkens flock 6 behandlar arv i händelse att flera personer dör samtidigt. Vem som dog först kunde ha stor betydelse när den ene var arvinge till den andre. Kullolycka var när mor och barn dog under förlossningen. Dog barnet före modern ärvde hon barnet och hennes fränder henne. Dog modern före barnet ärvde det henne och barnets fädernefränder ärvde det i sin tur. Det kunde alltså ha stor betydelse vem som var längst i livet. Blev det tvist skulle de som var närvarande vittna och där räknades ofris vittnesmål lika mycket som fris och kvinnas lika mycket som mans.[40]

Det större barnet
I Kyrkobalken flock 13, paragraf 1 står att vart tredje år skulle biskopen komma och då skulle han bl a konfirmera och sammankalla nämnder.[41]

Omyndiga fick inte gå ed eller mottaga ed, det skulle deras målsman, som var närmaste frände på fädernet göra i deras ställe. Om det inte var han som tvistade med den omyndige, i sådana fall skulle den närmaste fränden på mödernet göra det. Fanns fader i livet var det naturligtvis han som svarade för den omyndige. [42]

Även i ekonomiska sammanhang bestämde fadern över den omyndige som inte fick göra större inköp än en träl. Men faktum var att detta gällde alla söner som satt i oskiftat bo med sin fader, oavsett deras ålder.[43]

Likaså kan vi läsa i Byggningabalken att om en omyndig som inte fått ut sin lott, dvs inte skiftat bo med fadern, skulle ta städja skulle deras målsman vara den som slöt avtalet.[44]

Som vi kan se förekom det att barnen skiftade barn med fadern under dennes livstid. Om något av barnen var omyndig när detta skedde skulle fadern ta hand om hans lott tills det han var myndig man.[45]

I Ärvdabalken flock 19 står att om en hel syskonkull sitter i träldom skall man först lösa den äldste och sedan de andra och alltid med full lösen och inte med eder.[46]

Myndighetsålder
Myndighetsåldern anges på två ställen i Östgötalagen till femton år. Dels i Dråpsbalken och dels i Ärvdabalken. I Dråpsbalken står det i flock 12 som handlar om utfästande av mordgäld. Denna skulle utgå efter mantalet i häradet och detta bestod av alla fria män över femton år.[47] I Ärvdabalken står apropå rättegång där någon skulle bevisa att han inte var träl att ingen under femton år fick gå ed.[48] I samma balks åttonde flock hittar vi ännu en uppgift på att man skulle vara femton år för att gå ed.[49]

Ett annat myndighetsbegrepp hittar vi i ekonomiska sammanhang där en man inte kunde göra köp eller ta städja om han inte skiftat bo med fadern.[50]

Brott och straff för omyndiga
Omyndiga kunde inte bryta edsöret. Åtalades en omyndig för ett edsöresbrott skulle en nämnd med ed styrka att den åtalade inte var omyndig.[51]

Vid dråp begångna av kvinna eller omyndig följde inte herremans hedersbot, ensaksbot eller edsöresbot.[52] Vid dråp begånget av omyndig skulle endast en tredjedel av mansboten, som var 40 marker, betalas och dessa gick direkt till målsäganden och varken kungen eller häradet hade del i den. Om någon hävdade att dråparen inte var omyndig skulle den som sade att han var det styrka det med fjortonmannaed. Detta gällde lika oavsett om den omyndige dräpte av våda eller med vilja.

Man fick inte heller föra vittnesmål mot en omyndig. Ville hans målsman neka till brottet för hans räkning skulle han göra det med tre tolvmannaeder, eller böta. Dräpte en omyndig en annan omyndig gällde samma som ovan.[53]

I Vådaverksbalken flock 3 står att om en kvinna eller en omyndig dräpte skulle det räknas som vådaverk oavsett om det var gjort med vilja eller ej. Om man dräpte en kvinna eller en omyndig skulle det bötas för viljaverk även om det var vådaverk.[54]

Den femtonde flocken av samma balk handlar om när en kvinna eller omyndig slår en man till fulla sår och om lytesbot. Boten för fulla sår var i sådana fall 3 marker och de gick bara till målsäganden. Fick den sårade lyte av såret skulle halv lytesbot erläggas. Även här gällde att den omyndiges målsman måste kunna styrka med fjortonmannaed att han verkligen var omyndig och att alla sår orsakade av en omyndig räknades som vådaverk och inte som viljaverk. [55] Motsvarande straff om en vuxen man gav en annan var 40 marker, eller om han inte ville betala böter, att bli fredlös.[56]

För mindre än fulla sår, sk öppna sår,[57] gjorda av våda, skulle den omyndige böta sex örar och han behövde vare sig gå vådaed eller betala böter till konungen.

Såvida det inte var någons träl man slog för då betalade man, kvinna och omyndig sex örar lika, vare sig det var av våda eller vilja.[58]

Om en omyndig stal till full tjuvnad skulle han böta sex örar, vilket motsvarade snatteriböterna för en vuxen, och lämna tillbaka det stulna. Var det bara snatteri räckte det att den omyndige lämnade tillbaka det han tagit.[59]

Mord på odöpt barn tas upp i Kyrkobalken och inte i Dråpsbalken om mördaren var barnets egen moder. Mördade en kvinna sitt nyfödda barn skulle hon böta 40 marker. Dessa skulle hennes målsman gälda från hennes penningar så länge dess räckte och sedan skulle han ta av sina egna. Om det var barnets fader som väckte åtal skulle hon böta 13 marker och åtta örtugar till honom och detsamma till biskopen och konungen. Var det någon annan som väckte åtalet skulle kungen och biskopen dela på böterna. Om det tillvitades henne, att hon skulle ha dräpt sitt nyfödda barn, och hon inte blev tagen på bar gärning, skulle åklagaren inte väcka åtal utan häradsnämnden avgöra vad som var sant.[60]

Mördade en man eller kvinna sitt barn efter det var döpt skulle han steglas och hon stenas, enligt Edsöresbalkens flock 21, och mördaren och hans eller hennes ätt gick miste om arvet efter barnet. I följande flock kan vi läsa att om föräldrarna däremot agade sitt barn så hårt att det miste livet, men inte hade för avsikt att dräpa det, skulle de böta enligt Vådamålsbalken, men inte mista livet. Arvet förlorade de dock.[61] Om ett barn dödades av våda skulle den som gjort det betala böterna och barnets helsyskon ärva den döde. Arvet skulle förvaltas av närmaste släkting på den sida som inte mördat eller av den förälder som inte mördat.[62]

Edsöresbalken flock 23 handlar om det välkända begreppet "Ihjällegade barn". Om en kvinna råkade ligga ihjäl sitt barn förlorade hon inte arvet efter det. Påstod barnets fädernefränder att hon gjort det med flit skulle hennes fränder värja henne med tretolfts ed. Om hennes fränder inte orkade gå tretolftsed skulle häradsnämnden avgöra om hon var skyldig eller ej.

Om hon var omgift och lade barnet i styvfaderns säng och barnet dog förlorade hon däremot arvet efter sitt barn.[63]

Även ofödda barn skulle skyddas av lagen. Som vi såg i avsnittet om havandeskap på sidan 9 skulle full mansbot erläggas om ett barn dräptes i moderlivet.[64] Till och med för barn som inte avlats skulle det erläggas böter om man gjorde så att de aldrig kunde bli till. Om en man blev snöpt av en annan man skulle han ha 40 marker för sitt lyte, 40 för den son han då inte kunde avla och 40 marker för en dotter.[65]

Sk Manhelgdsbrott, dvs om man knuffar, örfilar eller sliter sönder någons kläder så att hans manlighet förringas, skulle man böta lika för brott begångna mot omyndig som för vuxen man, dvs högst tre marker.[66]

Om en man begick brott mot edsöret och därmed förlorade sin egendom, var hans barn ändå garanterade ekonomisk trygghet eftersom man inte kunde förverka någon annans lott än sin egen.[67]

Oäkta barn och barn av ofria
Oäkta barn var barn avlade och födda utom äktenskapet, såvida inte föräldrarna gifte sig senare, för då blev barnen laggift hustrus barn. Det gällde både om barnet blev avlat under trolovning och annars så länge kvinnan inte var gift eller trolovad med någon annan.[68] Denna regel står i Giftermålsbalken. Annars hittar vi flest uppgifter om oäkta barn i Ärvdabalken. I den fjärde flocken av denna balk står att frillobarn inte får taga arv. Ville någon ändå ge något till sina frillobarn skulle han fara till Ljonga ting eller till konungen och där komma överens med sina arvingar om detta och detta skulle göras med fastar inför konungen eller lagmannen. Är det gjort på detta sätt får frillobarnet behålla det han fått och arvingarna kan inte återta gåvan senare. Mer arv kunde frillobarnet däremot inte få senare. Dog frillobarnet barnlös gick gåvan tillbaka till den ätt den kom från.[69]

Barn födda inom äktenskapets eventuella äkthet kunde endast ifrågasättas av barnets bröder eller systrar, ingen annan släkting såvida inte allmänt känt vittnesbörd funnes därom. Barnet som anklagats för att vara oäkting skulle kalla olika vittnen, som alla var släkt med honom, på att bröllop firats och sedan styrka det med tolvmannaed, också bestående av släktingar.[70]

Om en hustru blev överbevisad om horsbrott kunde hennes barn inte ärva för Ärvdabalkens trettonde flock säger att barn av horkona och trälkvinna inte kunde taga arv.[71]

Ett undantag finns för regeln att oäkta barn inte kan ärva, nämligen om barnet är resultatet av en våldtäkt och mannen blev funnen skyldig, i sådana fall ärvde detta barn lika som äkta barn.[72]

Ett barn var enda beviset på att lönskaläge hade ägt rum om paret inte blev tagna på bar gärning. Fanns inte barn eller vittnen fick man inte skylla någon för lönskaläge.[73]

Östgötalagen innehåller i jämförelse med de lagar jag tidigare gått igenom väldigt många bestämmelser som rör barn som man avlat med sin trälkvinna och om barn av ofria.

Giftermålsbalken flock 29 säger att om någon tog sin träl och påstod att han var fri och bad om en fri kvinna till hustru åt honom eller om en fri man bad om en trälkvinna till hustru och hennes husbonde påstod att hon var fri, förlorade husbonden sin rätt till dem och de och deras avkomma skulle vara fria. Dessutom skulle trälkvinnan ha en fri kvinnas hemföljd.

Om en man bad om en kvinna till hustru och han visste att hon var träl skulle hon bara få sex örar i hemföljd, likaså om en fri medvetet gifte sig med en träl, då minskades hennes hemföljd till sex örar. När paret sedan dog tog ägaren två tredjedelar av boet och den efterlevande en tredjedel. Hemföljden följde med kvinnan. Barnen i ett sådant äktenskap räknades alltid till den bättre hälften och var fria.

Om en man gifte bort sin trälkvinna med en annan mans träl och dessa dog tog mannens ägare 2/3 av boet och av barnen och kvinnans ägare 1/3 av boet och barnen.[74]

Vad som gällde om en fri man avlade barn med en trälkvinna står att läsa i Ärvdabalken. I flock 14 står att en man som avlade barn med en annan mans trälkvinna skulle lösa ut sitt barn inom sju år och gottgöra förlorade dagsverken och sänglag. Efter att barnet blivit döpt skulle fadern ta hand om barnet och det skulle vara fritt. Lät han barnet sitta i träldom i ett år skulle han böta två örar, satt det i träldom sex år skulle han gälda tolv örar och satt barnet i träldom en natt in på det sjunde året skulle fadern erlägga full lösen, dvs sex marker. Det var fadern som skulle lösa ut sina barn om han var i livet, annars kunde hans fränder träda in. Han skulle bevisa med fjortonmannaed att det var hans barn och han skulle lösa det till frihet och inte till träldom på Ljonga ting.[75]

Förnekade en man sitt barn med en trälkvinna och sedan ångrade sig fick han inte lösa det från träldom.

Dog trälkvinnan vid barnsbörd skall han gälda full lösen, sex marker. Vid detta tillfälle gäldades alltså högre bot för träl än för fri kvinna, för vilken boten var endast tre marker.[76]

Om en bonde avlade barn med sin egen trälkvinna hade han inte rätt att sälja barnet eller hålla det som träl, utan det skulle vara fritt. Bröder och systrar fick inte heller hålla varandra som trälar kan vi läsa i Ärvdabalken flock 25.[77] Om två bröder bodde tillsammans i oskiftat bo och den ena gjorde en trälkvinna med barn, skall ingen av dem få gottgörelse av den andre och barnet skall vara fritt. Skulle de däremot skifta bo och den ene brodern gör den andres trälkvinna havande skall han lösa det på samma vis som en oskyld man.[78]

Föräldralösa och arv
Första gången styvbarn nämns i Östgötalagen är i Edsöresbalken. Dråp inom familjen var edsöresbrott och om man dödade sina barn straffades det hårt. Undantaget var om ett spädbarn blev ihjällegat då modern slapp straff och kunde ta arv efter barnet. Men det var bara om barnet låg i hennes säng. Var hon omgift och lades i styvfaderns säng och denne låg ihjäl barnet kunde man misstänka att det var med avsikt för att få ett arv och då gick modern miste om detsamma.[79] I Giftermålsbalken flock 15 kan vi se att om mannen dog hade hustrun rätt till 1/3 av boet och barnen 2/3.[80] Så länge modern förblev ogift hade hon rätt att förvalta barnens egendom i samråd med deras fädernefränder. Gifte däremot kvinnan om sig skulle fädernefränderna ensamma råda för barnens egendom. Såvida inte fädernefränderna låg i tvist med barnen, för då skulle mödernefränderna i just i de mål som väcktes mot dem vara barnens målsmän.[81]

I Ärvdabalken flock 23 står att om ett barn dog ärvde modern (Man antar här att fadern redan var död) sitt barn tillsammans med syskonen. Hon ärvde lika mycket som en son om där fanns söner. Halvsyskon ärvde bara varandra om inga helsyskon fanns. Kom arvet längre bort än från bröder så ärvde halv - och helsyskon lika.[82]

I Ärvdabalken flock 24 hittar vi motsvarande uppgifter om fadern var vid liv; dog ett syskon ärvde fadern både för sig och sina söner. Med detta menas troligen att arvet gick till det oskiftade boet i vilket både fader och söner hade del.[83]

Om boet hade skiftats pga att bonden gift om sig eller bonden gift bort sina söner hade endast bonden själv och inte hans söner rätt till arv efter dem eftersom de inte längre har bogemenskap.[84]

Dog en kvinna och lämnade efter sig två syskonkullar ärvde båda kullarna lika av hennes hemföljd.[85]

Ärvdabalken inleds med allmänna uppgifter om arv, t ex att söner alltid går före döttrar och arvingar på fädernet före arvingar på kvinnosidan. I första flocken får vi också reda på att en dotter som gör sig skyldig till lönskaläge har förverkat sin rätt till arv om inte föräldrar eller den som är i föräldrarnas ställe förlåter henne.[86]

Vi har sett ovan i kapitlet brott och straff på sidan 11 att människor kunde dräpa för att komma över ett arv, men att de inte hade mycket för det eftersom den som dräpt någon för att få arv förlorade det.

Det är Jordabalken som reglerar vilka affärer en målsman fick göra med en omyndigs jord och vilka rättigheter denne hade. I den tjugoförsta flocken stadgas att målsman inte fick skifta bort omyndigs jord, utom mot bättre eller lika god och han inte ens om han inte hade råd att föda den omyndige hade rätt att sälja dennes jord. I stället skulle han gå till en annan frände och be honom ta hand om barnet. Ville denne inte göra det skulle han fara till tinget och kungöra det och där få dom på att han hade rätt att sälja den omyndiges jord för att försörja honom.

Om en omyndigs jord såldes hade han rätt att häva köpet inom tre år efter att han blivit myndig.[87]

Upplandslagen

Havandeskap
I Ärvdabalken flock 10 står att om en man dör och hans hustru var havande har hon rätt att sitta kvar i boet. Egendomen skulle då lämnas i oväldiga mäns händer, men hustrun skulle dock själv råda för sitt underhåll. Sedan skulle man utsätta tid för henne, inom vilken hon skulle föda barnet. Föddes barnet inom sju månader skulle det taga arv och det kallades skyndsamhetsmånad, efter åtta månader kallades det tidighetsmånad och barnet hade rätt till arv, så också efter nio och tio månader som kallades laga månad och förseningsmånad. Föddes barnet senare skulle det kallas horunge och hade ingen rätt till arvet och modern skulle lämna tillbaka allt hon förbrukat under havandeskapet. Om hon sade att hon varit med barn, men förlorat det skulle detta intygas med två kvinnors vittnesmål och tio mäns ed.[88]

I Ärvdabalken flock 16, paragraf 2 handlar det om kvinnor som var havande när de blev härtagna och hur de då skulle kungöra att de var gravida för sina medfångar så snart som möjligt. Vid den eventuella återkomsten behövde modern nämligen tolv mäns vittnesmål på att hon var havande då hon blev härtagen för att barnet skulle få arv. Det var kyrkans förman som tillsammans med de tolv äldsta männen i bygden skulle pröva om barnet skulle få taga arv eller inte.[89]

Spädbarnet
Även i Upplandslagen tillmäts dopet stor betydelse. I Kyrkobalken flock 11 står att om någon vill låta döpa ett barn och prästen var borta utan laga förfall skulle han böta tre marker till barnets far. Paragraf 1 i samma flock handlar om nöddop. Om barnet var sjukt och inte hann till kyrkan skulle en man döpa barnet. Fanns inte tillgång till en man skulle en kvinna döpa barnet. Dog barnet efter ett sådant nöddop hade barnet rätt att begravas på kyrkogården. Överlevde det skulle det föras till kyrkan och prästen fick lägga till vad som saknades i dopet. I paragraf 2 står vad man skulle göra om modern och fadern var ensamma vid barnets födelse. Då skulle fadern döpa barnet och föräldrarnas äktenskap skulle ändå inte brytas på grund av andligt släktskap. Paragraf 3 redogör för vad som hände om man bad en granne döpa barnet och denne vägrade. Dog barnet skulle grannen värja sig med tio mäns ed eller böta tre marker. Överlevde barnet och fick dopet var ingen skada skedd och ingen kunde bötfällas för att ha vägrat.[90]

I flock 12 står att om prästen fick bud på samma gång om att kristna ett barn och giva en sjuk man nattvarden skulle han välja mannen först.[91]

Arvsbestämmelserna gjorde det mycket viktigt att kunna tala om ifall ett barn föddes dött eller levande. I Ärvdabalkens elfte flock talar man om vilka kriterier som gällde för att ett barn skall anses vara fött levande, vilket gav föräldrarna rätt till arv efter barnet sedan det dött. Var barnet dödfött hade det nämligen ingen arvsrätt. Där står att den som vittnar skall vittna att barnet var levande fött, att det tog mjölk av sin moders bröst och att det hade naglar och hår. En kvinnas vittnesbörd var här lika giltig som två mäns.[92]

Det större barnet
Kyrkobalken flock 8 reglerar hur själamässor skulle gå till och hur mycket man skulle betala prästen för dessa. Om ett barn var under tolv år skulle det begravas utan hinder och prästen skulle inte få något för det. Om barnet hade tagit arv skulle full själagåva erläggas för det om barnets egendom översteg ett värde på tio örar. Ägde barnet mindre än tio örar skulle tredjedels själagåva utgå.[93]

Kyrkobalken flock 14 handlar om gåvor till kyrkan. En man kunde ge all jord han förvärvat under sin livstid i gåva, liksom en tiondel av sin bördsjord. Detta var laga gåva och det kunde han ge även om arvingen sade nej eller var omyndig eller frånvarande. Mer än så kunde han bara ge med arvingens medgivande och om arvingen var utomlands, i fångenskap eller omyndig skulle egendomen stå i taka händer, dvs förvaltas av några utvalda män, tills arvingen återvände eller kom till myndig ålder. Efter att han blivit myndig hade han ett år på sig att klandra gåvan annars stod den fast.[94]

I Kyrkobalken står också att kyrkan var den som skulle ta emot böterna om en omyndig gick ed, vilket inte var tillåtet. En sådan ed var ogill och kyrkan skulle ha sex marker i böter.[95]

När man skulle fästa sig en hustru skulle hon vara närvarande och ha uppnått mogen ålder, mogen ålder specificeras inte i flocken, var hon inte det hade hon med sina fränders samtycke rätt att säga nej till äktenskapet. Den som hade fäst henne skulle då betala tre marker i böter som skulle treskiftas. Vad som hände om hon inte hade sina fränders samtycke till att säga nej till äktenskapet framgår inte. Detta står i Ärvdabalken flock 1, paragraf 4.[96]

Jordabalken och Köpmålabalken reglerar den omyndigas möjligheter och rättigheter i ekonomiska sammanhang. Lagarna skulle skydda den omyndige och hans släkt som naturligtvis hade ekonomiska intressen av att han inte blev lurad. Jordabalken flock 4 säger i paragraf 5 att man inte fick köpa jord av en omyndig eller vettvilling utan frändernas samtycke. Om man behövde sälja omyndig eller vettvillings jord för att försörja honom skulle det göras med tagande av fastar både av den omyndige och av hans fränder. I juridiska sammanhang skulle den omyndiges fränder både svara och kära för honom.[97] I Jordabalken flock 8 ser vi att på samma sätt kunde man bara byta jord med en omyndig om hans fränder gav sitt samtycke och dessa fick bara byta barnens jord mot bättre och inte mot sämre. Dessutom hade barnet rätt att häva bytet då det blev myndigt.

I paragraf 3 samma flock står om fastar att i händelse av tvist skulle i alla andra fall fastarna gripa tag i rätt ägande utom i det fall då det gällde en omyndig då man skulle föra fram fastar både mot den omyndige och mot hans fränder.[98]

Den omyndiges rätt att överklaga gällde även i fall av pantsättning av jord. Om jord pantsattes och den som hade den i pant brukade den utan klander i tre år fick han behålla den, såvida inte den som ägde jorden varit utomlands eller var omyndig.[99]

I Köpmålabalken flock 4 kan vi se att när det gällde köp jämställdes bondens barn med hans tjänstehjon. Om någon gjorde köp med dem skulle han böta tre marker och köpet vara ogiltigt, så till vida det inte skedde på torget, för torgköp var alltid giltiga.[100]

Om mannen eller hustrun reste på pilgrimsfärd och barnen behövde mat hade den som satt kvar rätt att sälja av både jord och lösören för att försörja dem, vilket han själv ville.[101]

Till sist ser vi Rättegångsbalkens första flock att endast myndiga män fick bära budkavle.[102]

Myndighetsålder
I Kyrkobalken flock 19 och Jordabalken flock 4 står att en omyndig är en person under femton år.[103]

I Konungabalken flock 10 ser vi å andra sidan att endast män över tjugo år skulle betala för konungens skeppsvister. Han skulle inte heller vara vettvilling eller äga egendom för mindre än nio marker.[104]

Brott och straff för omyndiga
I Kyrkobalken flock 14, paragraf 10 står att om en myndig man eller kvinna tar med sin hand i dopfunten skall han eller hon böta sex örar eller styrka med två mans ed att hon inte har gjort det. Om en omyndig gjorde det skulle han däremot vara saklös eftersom han inte förstod bättre.[105]

I Konungabalken kan vi också se att man inte tog lika allvarligt på brott begångna av omyndiga. I flock 8 står det om stympande som vanligen straffades med fredlöshet att om en omyndig eller en kvinna begick ett sådant brott skulle de erlägga laga böter, för de kunde inte dömas fredlösa.[106]

I Manhelgdsbalkens flock 2 står att om en omyndig dräpte någon på vilket sätt det vara månde skulle det alltid anses vara av våda och dömas därefter. Om den omyndige nekade till dråpet skulle han bindas vid det med sex mäns vittnesmål. Sa någon att den skyldige inte var omyndig och en annan att han var det skulle tolv män pröva vad som var sant. Här står också att övermage, dvs omyndig, var den som var under femton år.[107]

Om en övermage sårade en man kan man läsa om i Manhelgdsbalken flock 22. Där står att om en övermage slog en man till blods skulle han böta tre örar och om han slog fulla sår skulle han böta sex örar oavsett om det var under fridstid eller ej och oavsett om det var av våda eller vilja. Han skulle också bjuda den sårade läkare vid vite av sex örar. Ville den omyndiges målsman neka till brottet skulle han värja honom med två vittnen, själv det tredje eller med tre mäns ed om inga vittnen fanns.[108] Som jämförelse kan nämnas att en vuxen man skulle böta tre marker för fulla sår mellan friderna.[109]

Om en omyndig stal till full tjuvnad eller mindre skulle det vara fjärdedelen av en myndig mans böter oavsett värdet av det stulna. Han fick inte heller dömas till döden för stöld läser vi i Manhelgdsbalkens flock 42.[110]

Ett brott som både kunde utföras av och drabba omyndiga var dråp inom familjen. Man såg allvarligare på ett sådant dråp än på andra, den skyldige skulle förutom andra böter också böta sex marker till biskopen kan vi se i Kyrkobalken flock 17.[111]

Om en fader eller moder dräpte sitt barn av våda och den andra föräldern väckte åtal mot den som dräpt skulle denne fullgöra vådaverksed och vådaverksbot och sedan kunde ingen kräva mera, varken i ed eller i bot.[112]

Manhelgdsbalkens flock 11, paragraf 2 handlar om de dråp där man skall erlägga dubbel bot. Dubbel bot skulle erläggas om man dräpte någon som var så ung eller så gammal att han ej kunde föra fulla folkvapen och var befriad från utskylder skulle han erlägga dubbel bot, dvs åttio marker. I den sjätte paragrafen i samma flock sägs att om en kvinna som var gravid blev dräpt och graviditeten kunde styrkas med ed av sex män och sex kvinnor, skulle barnet bötas med arton marker. I nästa paragraf står att dråp på ett odöpt barn aldrig kunde ge högre böter än fyrtio marker.[113]

Än högre bot blev det om man dräpte en övermage som var mindre än sju år (men döpt) i vredesmod. Böterna var i sådana fall 140 marker.

140-markersbot krävdes också om någon dräpte bonden, hans hustru och hans barn och alla som bodde där samman på hans gård och inom sextio famnars avstånd därifrån.[114]

Samma summa gällde också om man begick inomsängsdråp, dvs om föräldrar dräpte sina barn, barn sina föräldrar eller syskon varandra.[115]

Oäkta barn och barn av ofria
I Ärvdabalken står att om en kvinna blev härtagen med foster i magen skulle hon så fort som möjligt kungöra detta för sina medfångar, så att dessa vid den eventuella återkomsten skulle kunna intyga att barnet var hennes mans. Kyrkans förman skulle sedan tillsammans med de tolv äldsta männen i bygden pröva om barnet hade rätt att taga arv eller ej.[116]

Om en man blev dömd fredlös och han och hans hustru flydde från landet och avlade barn utomlands hade sådana barn ingen rätt till arv. Så var också fallet om barnet avlades inomlands men föddes utomlands. Dessa barn blev alltså i realiteten oäkta. Om barnet avlades utomlands, men föddes efter att de återvänt fick det däremot taga arv . Om kvinnan var kvar hemma och mannen besökte henne i smyg och avlade barn med henne skulle sådant barn kallas risunge och det hade ingen rätt till arv.[117]

I Ärvdabalkens flock 18 behandlas ingående vilka barn som hade rätt att taga arv eller inte, det vill säga om de var äkta. Man har en ganska generös inställning till begreppet äkta barn. Barn avlade av fästehjon ärvde och barn avlade i frilloförhållande och lönskaläge blev äkta om mannen sedan gifte sig med kvinnan. Tvistade man om huruvida ett par verkligen var fästfolk skulle hon styrka att så var fallet med åtta fastar, fyra från hennes sida och fyra från hans.[118]

Barn avlade vid våldtäkt tog också alltid arv om mannen blev bunden vid brottet med tolv män.[119]

Vid lägersmål gällde det för modern att bevisa vem som var far till barnet. Böter i lägersmål kunde nämligen inte gäldas om inte barn bar vittne och mannen blev lagligen förvunnen eller om han själv erkände. Det var mamman som skulle ta emot bot i lägersmål och hon var skyldig att sörja för barnet i tre år.[120]

Detta står i Ärvdabalken flock 22. Även den följande flocken ägnas åt barn avlade utom äktenskapet, den har rubriken: Huru ett barn skall styrka att en man är hans fader.

Om en kvinna sade att en man var far till hennes barn och han nekade skulle hon skaffa sig tolv män och fara till tings. Mannen skulle också skaffa sig tolv män och möta henne där. Där skulle de sedan utse varsin man och dessa skulle i sin tur välja ut sex män som skulle pröva saken. Slöt de sig till de tolv som följde kvinnan styrkte de att mannen var fader till barnet. Barnet skulle i sådana fall taga emot böter för lägersmål och tre marker i farsarv och dessutom skulle mannen böta ytterligare tre marker till barnet eftersom han hade förnekat det. Erkände han barnet skulle det ändå ha lägersmålsböterna och sina tre marker i farsarv. Värjde arton män mannen från faderskapet så skulle biskopens länsman laga att målet kom upp inför biskopen. Han skulle rannsaka vad som var sant och det var upp till biskopen om de skulle göra bot för sin synd i utlandet eller ej.

Om modern hade dött i barnsäng kunde barnet ensamt ställa fadern inför rätta och det gick till på samma sätt.[121]

Det var både faderns och moderns ansvar att föda sitt frillobarn. Den av dem som hade bäst råd skulle göra det så snart det var avvant från modersbröstet, tills dess skulle modern föda det. Om ingen av dem hade möjlighet att sörja för barnet skulle det tigga sig fram, men föräldrarna hade ändå ansvar för den eventuella skada det åsamkade fram till barnet var sju år.

Om barnet lämnades till en fostermoder och barnet där dog av vanvård så var det biskopens sak att döma vem av dem som skulle göra bot för barnets död och fostermodern skulle gälda vådabot.[122]

Frillobarn fick inte ärva mer än de tre marker som nämns ovan, men arv efter ett frillobarn skilde sig inte från arv efter äkta barn. Barn som var avlade i hordom, dvs om en eller båda parter var gift, i skyldskapsbrott eller andligt skyldskapsbrott kunde aldrig ärva.[123]

Vad det gäller barn av ofria stadgar Upplandslagen att om en ofri man gifter sig med en ofri kvinna skall deras barn vara fritt(!). Om en fri man gifter sig med en ofri kvinna med ägarens samtycke och avlar barn med henne skall både hon och hennes barn vara fria. Om en fri kvinna gifte sig med en ofri man gick hon baklänges ur sin ätt och förlorade sin status i samhället, men hennes barn skulle ändå vara fria.[124]

Arv och föräldralösa
Att möjligheten att förlora en eller båda föräldrarna var en realitet för barnen under den tid landskapslagarna skrevs framstår klart av de många bestämmelser som reglerar hur barnens intressen skall skyddas när en av föräldrarna gifter om sig och då de blir helt föräldralösa. Ärvdabalken flock 7 handlar om sådana giftermål då barns arv innestår. Om modern ville ingå ett andra gifte skulle först barnens fädernearv frånskiftas liksom 2/3 av lösöret. Den nye maken gifte sig då till hennes treding, men man kunde aldrig gifta sig till barns arv från den andra föräldern. Samma lag gällde för kvinnor och för män och vid tredje giftet likaväl som det andra.

När barnets arv frånskiftats kunde de lägga sin egendom till moderns eller faderns om de bildade bolag och gjorde det med tolv bolagsfastar.

Nu kunde det hända, att både fader och moder är döda, som det står i samma flocks tredje paragraf. Då skulle de närmaste fränderna på fädernet och mödernet råda för barnens egendom, under övriga fränders tillsyn. Tvistade de inbördes skulle den råda för barnens egendom som bättre kunde och bättre ville. Vem som bedömde vem som bättre kunde och bättre ville framgår inte, men det kunde vara tinget.

Om bara en förälder hade dött skulle den efterlevande råda för barnens egendom tillsammans med den närmaste frände på den andra sidan så länge han eller hon inte ingick ett nytt gifte.

Var och en som hade barns egendom om hand skulle en gång om året göra räkenskap inför barnets närmaste fränder.[125]

I ett tillägg står också att om någon tog till sig barns egendom genom giftermål utan frändernas samtycke skulle han betala rånsböter.[126]

Jordabalken säger som vi kan se under rubriken "Det större barnet" att den som förvaltade omyndigt barns egendom bara hade rätt att byta bort jord om han bytte den mot bättre och att barnet i annat fall hade rätt att byta tillbaka då han nått myndig ålder.[127]

Syskon ärvde varandra om föräldrarna var döda. Halvsyskon ärvde � och helsyskon � oavsett hur många de var. Om alla helsyskon var döda ärvde halvsyskonen allt, men inte förr. Om föräldrarna var i livet när ett barn dog ärvde de hälften av barnets egendom och syskonen hälften.[128]

Södermannalagen

Havandeskap
Det står ingenting om havandeskap i Södermannalagen.

Spädbarnet
I Kyrkobalken flock 8 och 9 handlar det om spädbarn. Flock 8reglerar hur mycket modern ska betala för kyrktagning efter barnsbörd och i flock 9 finner vi prioriteringsordningen för prästen i händelse flera brådskande ärenden dyker upp samtidigt. Där står att om han fick bud både att skrifta en man, dvs ge honom sista smörjelsen och döpa ett barn , skulle han välja mannen. Detta därför att barnet kunde döpas av gudföräldrarna. Dessa skulle i sådana fall döpa barnet i vatten och i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Dog barnet hade det rätt att ligga i vigd jord och ta arv. Överlevde det skulle det föras till kyrkan och prästen skulle där lägga till vad som fattades i dopet.

Att döpa ett barn gick dock före att viga ett lik. Om prästen saknade laga förfall, både ifråga om skriftningen och om kristningen skulle han böta.[129]

Ett döpt barn hade också ett större värde i den händelse det blev dräpt. Då erlades för ett odöpt spädbarn endast enkel bot, medan ett döpt barn under tolv år, skulle gäldas dubbel bot för och ett under sju, tredubbel bot. Märk dock att även för ett odöpt spädbarn skulle man erlägga samma bot som för en man.[130]

I Ärvdabalken flock 3, paragraf 4 kan man se att kristning inte var det avgörande kriteriet på om ett barn skulle få taga arv eller inte. Där står:

" Nu föds ett barn, sedan fadern är död, det synes vara vid liv
och drager andan in och ut; det skall taga arv efter sin fader.
Nu säga fädernefränderna, att barnet ej var levande fött; det skall
stå till ed och vittnesbörd av de kvinnor, som voro inne,
då barnet föddes. Vilja de med ed styrka, att barnet var fött
levande, då skola tolv hennes fränder eller skyldemän sedan
gå ed därpå; hon skall själv stå i föreden. Finnas ej fränder eller
skyldemän, då må hon gå eden med bofasta män, sådana som hon
kan få, och hon må själv stå i föreden. Nu dör modern från sitt barn,
och fadern lever efter henne; då säga mödernefränderna, att barnet ej
var fött levande, eller att det dog före modern; det skall stå till
vittnesbörd och ed av de kvinnor, som voro inne, då barnet föddes.
Sedan skall bonden värja arvet med tolv mäns ed, och han skall själv stå
i föreden. Då skall ofri kvinnas ed gälla lika väl som fri kvinnas. Har ej
bonden sådana vittnen, kan han ej styrka rätt till detta arv."

Här är det alltså om barnet föddes levande, och levde längre än modern om hon dog under förlossningen som är det avgörande, inte dopet. Vi kan här lägga märke till att kvinnor fick gå ed och att ofri kvinnas ed också var giltig.[131]

Orsaken till att det var så viktigt att bevisa att modern dött före barnet var att barnet i sådana fall tog arv efter modern och fadern i sin tur efter barnet, annars gick moderns arv tillbaka till hennes ätt.

Det större barnet
Barnets värde tycks öka med åldern. I Kyrkobalken flock 11 står om själagåvor, att för ett barn över tolv år skall man ge 2 öre i själagåva och för ett barn under tolv 1öre. Om barnet har kommit till arv och äger mer än tre marker skall man, oavsett barnets ålder ge full själagåva, en halv mark penningar.[132]

Att ha barn var det som band en man och hans hustru samman. Om inga barn fanns stod hennes fränder henne närmare än hennes egen make. Ett exempel på detta är att Jordabalken flock 8 ger en bonde rätt att sälja hustruns jord, en tredjedel av hennes mot två tredjedelar av hans egen, om de hade gemensamma barn och ekonomiska omständigheter tvingade honom, annars hade han ingen rätt till det.[133]

Barnets intressen skulle skyddas i affärer och i Jordabalken flock 9 och 12 kan man se att ett jordköp eller jordskifte kunde klandras långt efter de lagstadgade tre åren, om ägaren var omyndig vid köpet. Då kunde han nämligen kräva att köpet eller skiftet hävdes när han blev myndig. Ingen fick sälja eller byta bort en omyndig eller vettvillings jord om det inte var till det bättre. Det gällde också om bara den ena föräldern var död och han eller hon ville sälja jord som var arv från den avlidne, och även om det var till det bättre måste han ändå rådgöra med den dödas fränder. Undantag kunde göras om den ekonomiska omständigheter krävde det, då kunde de närmaste fränderna sälja hans jord eller lösöre för att försörja honom.

För en omyndigs räkning skulle alltid hans närmaste fränder både väcka åtal och svara.[134]

Även Köpmålabalken innehåller regler om barn. Flock 4 stadgar att: "Ingen får göra köp med bondens barn till mera än fyra penningar utan hans vetskap." Om någon gjorde större köp med bondens barn skulle han böta tre marker om det inte var fråga om ett torgköp, ty sådana låg alltid fast.[135] Eventuellt gäller den regeln inte bara för minderåriga barn utan även för myndiga barn som inte gjort bodelning med fadern.

Myndighetsålder
I Kyrkobalken flock 15, som egentligen handlar om oäkta barn, står det att när barnet blivit femton år gammalt kan det själv gå i ed om vem som är dess fader. Då endast vuxna män kunde gå ed betyder det att en femtonåring ansågs vuxen.[136] I Manhelgdsbalken flock 18 står också att övermage är den som är under femton år.[137]

Brott och straff för omyndiga
När det gällde brott som utfördes av omyndiga såg man mildare på dem än om de utförts av myndiga män. Kvinnor och omyndiga kunde t ex inte dömas fredlösa.[138] Om en omyndig, eller galen man dräpte någon, räknades det alltid som vådaverk och vådaverksbot skulle erläggas, läser vi i Manhelgdsbalken flock 18. Målsmannen var den som förde talan i rätten och kunde också neka till dråpet i den omyndiges ställe. Om det uppstod tvist om huruvida den skyldige verkligen var omyndig skulle detta prövas av tolv män.[139] Att dråp begånget av omyndig betraktades gav lägre straff återkommer i Manhelgdsbalken flock 26, paragraf 7 där man ser att böterna för ett sådant dråp ät fjärdedelen av full bot.[140] Om den omyndige endast sårade någon skulle hans målsman skaffa läkare åt den skadade, eller annars böta sex örar. Nekade den omyndige och hans målsman till brottet kunde den skadade åtala den omyndige för sina sår om han hade två vittnen och sex män som styrkte med ed. Lyckades han inte uppbringa dessa gick den åtalade fri. När det gällde sår orsakade av en omyndig var böterna alltid tre örar för öppet sår och sex örar för fullt sår, oavsett om dådet ägde rum under fridstid eller ej.[141] För en man var motsvarande böter sex örar och tre marker, om det ej var fridstid och tre marker därutöver för fridsbrott, om de var det.[142]

Om en omyndig stal skulle han böta en fjärdedel av vad en myndig man skulle erlägga som full bot, han fick heller inte dömas till döden, vare sig för stöld eller dråp, som vi ser i Tjuvnadsbalken.[143]

Nu var det kanske vanligare att föräldrarna begick brott än att barnen gjorde det, och i sådana fall skulle barnen hållas skadeslösa. I Konungabalken flock 9 står det om edsöresböter att ingen kan förverka en annans egendom, inte fadern sin sons och inte sonen sin faders.[144]

Vad det gällde brott som drabbade omyndiga såg man allvarligt på dem. I Manhelgdsbalken flock 26 där man nämner de dråp som ligger i dubbel bot, står att dråp på barn under tolv år ligger i dubbel bot, såvida det var frågan om ett döpt barn. Barn över tolv och odöpt spädbarn låg i enkel bot, dvs 40 marker.[145] I flock 27 av samma balk ser vi att det fanns ännu en gradering, nämligen att ett barn under sju år låg i tredubbel bot.[146]

Tredubbel bot skulle det också vara om föräldrar dräpte sina barn, barn sina föräldrar eller syskon varandra, som vi kan se i Manhelgdsbalken flock 28.[147] Såtillvida det inte var vådaverk och detta styrktes med ed. Det var dock bara den ena föräldern som kunde väcka åtal mot den andra ifråga om vådadråp på barn.[148]

Om föräldrar dräpte sina barn eller styvbarn fick det också ekonomiska konsekvenser eftersom man inte fick taga arv efter någon man dräpt, vilket man kan se i Ärvdabalken balk 6. Denna regel var så sträng att om en man dräpte sitt barn eller styvbarn fick syskonen heller inte ärva det dräpta barnet såvida de inte var halvsyskon och därför saknade blodsband med mördaren. Detsamma gällde naturligtvis om det var en kvinna som var mördaren.[149]

Ett specialfall är de lagar som reglerar brott mot barn som ännu inte avlats. Både i Giftermålsbalken och i Manhelgdsbalken finns bestämmelser om detta. I Giftermålsbalken flock 3 hittar vi ett stycke om hur bruden skulle föras till mannens hem och vems ansvar hennes trygghet var under resan , och var detta upphörde. Här står också vilka böter som skall erläggas om hon dödades under färden. Då skulle böter erläggas både för född och för ofödd, dvs för kvinnan själv, men också för två "önskebarn", de barn hon skulle ha fött inom äktenskapet om hon inte förolyckats. Dessa önskebarn skulle vara två, en son och en dotter och för sonen skulle gäldas 40 marker och för dottern 80, i tillägg till de 80 marker som utgjorde boten för kvinnan.[150]

I Manhelgdsbalken flock 10, som har rubriken "Om högsta sår", finner vi samma tankegång. Där står att om en man snöps skall man gälda för tre önskebarn, två söner och en dotter och för sönerna skall erläggas 40 marker vardera och för dottern 80.[151]

Oäkta barn och barn av ofria
Södermannalagen har både mjuka och stränga regler när det gäller ett oäkta barns möjligheter att bli erkänt av sin fader. Kyrkobalken flock 15, paragraf 4 behandlar vad som hände om en man nekade till faderskap. Kvinnan skulle i sådana fall försöka binda honom till barnet vid tingsplatsen, med två mäns vittne och tolv mäns ed. Lyckades hon binda honom vid faderskapet, skulle han kallas fader till barnet och barnet vara hans frillobarn. Misslyckades hon lämnades frågan om faderskap öppen tills barnet blev femton år och själv kunde åtala sin fader. Han skulle styrka faderskapet med samma vittnen och ed som modern försökt med. Vann han var hans fader tvungen att erkänna honom som sitt frillobarn, men förlorade han dömdes han att lämna landet![152](Här avses Södermanland och inte Sverige.)

Faderskap hade betydelse i arvshänseende, då frillobarn i Södermanland hade rätt till arv efter sin fader. Närmare bestämt tre marker, eller var tionde penning. Detta var det gemensamma arvet för alla en mans frillobarn, oavsett hur många de var. Efter modern ärvde frillobarn och äkta barn lika mycket. Efter moderns fränder ärvde frillobarn däremot inte mer än de tolv örar som fadern lämnat som hedersbot till kvinnans fränder för att han vägrat gifta sig med henne.

Om han gifte sig med kvinnan efter att ha avlat frillobarn med henne, ställdes saken i helt annan dager, ty när han gifte sig med henne blev barnen med ens äkta barn. Allt detta enligt Ärvdabalken flock 3.

Denna flock tar i paragraf 2 också upp vad som händer om en ofri man avlar barn med en fri kvinna och vice versa. I sådana fall går barnen till den bättre hälften.

Ett undantag vad det gäller frillobarns rättigheter är om dessa är avlade i hordom (dvs om ena eller bägge parterna var gifta) eller i skyldskapsbrott (om föräldrarna var släkt inom de förbjudna leden) då de helt saknade arvsrättigheter.[153]

Som vi har sett ovan hade oäkta barn inte alltid arv att vänta, men även barn inom äktenskapet kunde förlora rätten till arv. Om en man blev dömd fredlös och hans hustru följde med honom i landsflykten och de avlade barn under denna tid eller hade barn sedan tidigare, då ärvde dessa barn honom, men om hon var kvar i landet och han smög sig tillbaka och avlade barn med henne i smyg hade detta barn ingen arvsrätt.[154]

Om en kvinna blev havande efter en våldtäkt och mannen blev funnen skyldig enligt lag hade barnet fulla arvsrättigheter.[155]

Föräldralösa och arv
Alla landskapslagar har mycket detaljerade uppgifter om arv och arvskifte och Södermannalagen är inget undantag. I Ärvdabalken flock 1 finns en uppräkning av vilka som ärver och i vilken ordning. Att barn ärver sin föräldrar i första hand och därefter barnbarn osv, men inget specifikt om minderåriga barn. I den första paragrafen redogörs också för hur ett skifte ska gå till. Där stadgas att det yngsta barnet alltid hade rätt att mottaga den första lotten och sedan de andra efter sin ålder. Vid skifte skulle det yngsta syskonet ta sin lott närmast solen och den äldsta längst bort från solen.[156]

Syskon kunde naturligtvis också ärva varandra och fanns det då både halv- och helsyskon delades arvet så att 2/3 gick till helsyskonen och 1/3 till halvsyskonen, oavsett hur många de var i vardera kategorin.[157]

En möjlighet fanns enligt Kyrkobalken flock 12 att testamentera delar av sin egendom till kyrkan, men arvingen hade rätt att återlösa jord som givits till kloster och kyrkor om han var omyndig vid tiden för gåvan, ej var tillstädes, eller var utomlands.[158]

Om fadern eller modern dräpte för att få ett arv kunde förlorade också barnen detta arv, som vi kan se i Ärvdabalken flock 4. I paragraf 4 behandlar man särskilt dråp på styvbarn, då den "riktiga" föräldern tar arv och barnets fränder på den döda förälderns sida skall taga emot arvingeboten.[159]

Smålandslagen

Havandeskap
Det står inget om havandeskap i Smålandslagens Kyrkobalk.

Spädbarnet
Efter att ha fött barn skulle en kvinna kyrktagas och för detta skulle maken betala en halv mark vax (till ljus) och en halv örtug penningar, annars hade hon inte lov att besöka kyrkan.[160]

Kyrkobalken flock 9 behandlar barndop och lägger stor vikt vid detta. Om prästen inte kom då han fått bud om att han ska döpa ett barn och han hade lämnat socknen utan lov skulle han böta tre marker.

Om ett barn var i så dålig kondition när det föddes att det inte kunde föras till kyrkan för att döpas kunde en man döpa barnet. Fanns där ingen man skulle en ungmö döpa barnet och saknades även sådana kunde en gift kvinna utföra dopritualen. Dog barnet efter detta fick det vila på kyrkogården och taga arv, om det fanns vittnen på att det blivit döpt. Fortsatte det att leva skulle det föras till kyrka och prästen skulle lägga till vad som fattades, men inte döpa det, för ingen fick döpas två gånger. Dopets betydelse syns också i att dop av ett barn var prioriterat framför att ge sista smörjelsen till en man, om prästen var tvungen att välja.[161]

Mord på ett okristnat spädbarn tas i Smålandslagen upp i Kyrkobalken flock 13, paragraf 7. Det hör till de mål som skall inför biskopens nämnd och där den misstänkte skall värja sig med ed. Om modern blir fälld skall hon dömas till kyrkobot och inte till böter. Mord på nyfödda hörde uppenbarligen till kyrkans domsrätt.[162]

Det större barnet
Barn skulle konfirmeras och det ingick i prästens skyldigheter att göra detta för det tionde han fick kan vi läsa i Kyrkobalken flock 6.[163]

Om äldsta barnet dog skulle föräldrarna lämna själagåva för det, likaväl som för en vuxen, står det i Kyrkobalkens flock 7, men några rader senare står att i detta fall skall det barn som dör först räknas som äldst, även om det är yngst. Alltså är det för det barn som dör först som själagåva skall erläggas. Om övriga barn står inget.[164]

Myndighetsålder
Det står inget om myndighetsålder i det som finns bevarat av Smålandslagen.

Brott och straff för omyndiga
Det enda som står om brott mot eller av barn är det ovan nämnda om mord på okristnat barn. Ett sådant mord ansågs uppenbarligen höra hemma i Kyrkobalken.

Oäkta barn och barn av ofria
I flock 13, paragraf 5 står att det fjärde av bötesmålen som tas upp inför biskopens nämnd är horsmål. Dessa togs bara upp om en löskekarl rymde med en kvinna, om mannen åtalade hustrun, om det fanns minst ett manligt vittne och om det fanns barn som bevis för brottet. Om biskopen fällde den skyldige skulle denne böta tre marker.[165]

Föräldralösa och arv
Det står inget om minderåriga och arv i Smålandslagen.

Hälsingelagen

Havandeskap
Om havandeskap står det i Hälsingelagen att om en bonde dör barnlös och hans arvinge kommer för att kräva sin rätt, säger då hustrun att hon är gravid skall inte skifte ske. Föds barnet inom tio månader efter att mannen dött skall det taga arv och orv och det kallas senmånadsarv . Föds barnet därefter är det ett horbarn och har inte rätt till arv.[166]

Spädbarnet
I Hälsingelagens Kyrkobalk flock 11 står att om ett barn dör odöpt och prästen har skuld därtill skall denne böta en mark till biskopen och två till barnets fader. Om nu inte prästen hade möjlighet att komma och ingen annan fanns att tillgå kunde fader och moder döpa barnet. I detta speciella fall bröts inte äktenskapet genom det andliga skyldskap som uppstod om ett par stod faddrar tillsammans.[167]

Regler som rör spädbarn finns också i Ärvdabalken och Rättegångsbalken. I den senare står att kvinnor äger rätt att vittna inför tinget ifråga om två saker; det första är om ett barn föds dött eller levande och det andra om vem modern säger vara fader till barnet.[168]

I Ärvdabalken flock13, paragraf 7 står om vilka kriterier som ska avgöra om kvinna fött barn eller inte om hon hävdar detta för att få ett arv. Barnet skulle vara döpt i vatten och ha tagit mjölk från moderns bröst, då kunde barnet jordas på kyrkogård och ta arv, vilket modern i sin tur fick som sonarv. Prästen skulle intyga detta tillsammans med två män och om någon tvivlade på modern skulle hon styrka sitt vittnesmål med fjorton mäns ed.[169]

Det större barnet
I Jordabalken, Köpmålabalken och Byalagsbalken finns reglerat hur man skulle göra affärer där minderåriga var inblandade.

Jordabalken flock 8 slår fast att byte eller köp av jord med övermage eller vettvilling inte får ske utan samråd med de närmaste fränderna på både mors- och farssidan.[170] Vid jordköp och byte av jord gällde att om en man innehaft jord utan klander i tre år hade ingen rätt att klandra köpet sedan, utom om den som skulle klandra var omyndig eller utom landet.[171]

Vare sig hustrun eller bondens barn fick göra köp till mer än en örtugs värde om inte barnet var arton år och fadern "giver det gods i händer".[172]

Även om barn inte fick göra ekonomiska transaktioner så fick däremot tolvåriga flickor ingå äktenskap, vilket vi kan se i Ärvdabalken.[173]

Myndighetsålder
I Hälsingelagen förekommer flera olika uppgifter om när en person uppnått myndig ålder. I Kyrkobalken flock 19, som handlar om meneder står att om en omyndig, som är mindre än femton år, går ed är eden ogiltig.[174]

I Konungabalken förekommer å andra sidan i flock 5, som handlar om konungens ledung och skatt, uppgiften att den skulle betala skatt som ägde minst 12 hälsingska örar och hade fyllt tjugo år eller uppburit arv, som tillfallit honom.[175]

I Ärvdabalken flock 1 ser vi ännu en uppgift på "myndighetsålder". Denna gäller dock endast flickor. Där står att hustru skall fästas då hon uppnått mogen ålder i paragraf 1 och i paragraf 4 att fästningen är giltig om hon är närvarande på fästningsstämman och är tolv år.[176]

Likaså i Manhelgdsbalken, definierar man en övermage som någon som är under tolv år, och här gäller det också pojkar, det står nämligen "han" i texten.[177]

Brott och straff för omyndiga
Om en omyndig, här definierad som någon under tolv år, dräpte eller sårade en man skulle han, eller rättare: Hans målsman, gälda halv bot mot vad en vuxen man gjorde, enligt Manhelgdsbalken flock 2.[178]

Manhelgdsbalken flock 8, som inte har någon åldersuppgift på övermage, handlar om när en övermage slår en man till blods. Böterna skulle vara lika, vare sig det var av våda eller med vilja, om det var i ansiktet eller på kroppen och om det var under fridstid eller inte. Böterna för att slå en man till blods var tre örar och för fullt sår sex örar. För vuxna män fanns en långt mer detaljerad bötesskala, där t ex sår i huvudet gjort med vilja utanför fridstid skulle betalas med sexton örar, som vi ser i den nionde flocken. Den omyndiga var dock , liksom vuxna förövare, skyldig att bjuda den sårade läkare vid vite av sex örar. Ville den omyndiges målsman neka till brottet skulle han träda fram på tinget tillsammans med två vittnen på att den omyndige var oskyldig.[179]

Stympade en kvinna eller en omyndig någon skulle de erlägga laga böter, kan vi läsa i Konungabalken, ty barn och kvinnor fick inte dömas fredlösa, vilket annars var straffet.[180]

I Manhelgdsbalkens flock 28, paragraf 3 står att om en omyndig stal så mycket att det uppgick till full tjuvnad, skulle han betala halva tjuvsböter, vare sig det var en större eller mindre tjuvnad.[181]

Manhelgdsbalken flock 12 handlar om sk Inomsängsdråp. Det var när föräldrar dräpte sina barn, barn sina föräldrar eller syskon varandra. Detta såg man allvarligt på och förövaren skulle böta 140 marker och hade ingen rätt till arvet efter den dräpte.[182] Det hände också att föräldrar dräpte sina barn av våda. Då var det endast den andra föräldern som kunde väcka åtal mot förövaren och denne skulle då värja sig med vådaverksed.[183] Inomsängsdråp var inte bara en angelägenhet för den världsliga rättvisan, utan även för den kyrkliga. I Kyrkobalken flock 17, paragraf 3, står om bannlysningsmål att om någon dräper sin avkomma eller sin äkta hälft skulle denne böta sex marker till biskopen.[184]

Om en omyndig under tolv år blev [185]dräpt i vredesmod, skulle det vara 80 markers böter till målsäganden och dessutom dubbla fridsböter mot för en vuxen man.

Oäkta barn och barn av ofria
Ett barn avlat och fött utom äktenskapet, behövde inte för alltid höra till kategorin oäkta barn. I Ärvdabalken flock 8 ser vi exempel på detta. Paragraf 1 och 6 handlar om i fall en man först avlar barn i lönskaläge med en kvinna och sedan gifter sig med henne. Både om barnet ännu inte är fött och om de har flera barn tillsammans blir dessa barn laggift hustrus barn så snart de gift sig.

Barn som var resultatet av en våldtäkt hade också, till skillnad från andra oäkta barn, rätt att ta arv även i från fadern, så länge han hade blivit dömd skyldig till gärningen.

Om en kvinna blev härtagen och födde barn medan hon var härtagen, eller efter hon kom hem igen, var det prästens sak att döma om barnet var avlat av mannen innan hon blev härtagen och det i sådana fall kunde taga arv efter honom.[186]

Om mannen var fredlös och i smyg besökte sin hustru och gjorde henne med barn hade det barnet ingen rätt till arv vare sig efter mamman eller pappan.[187]

Ett oäkta barn hade rätt att ställa krav både på fader och moder. Ärvdabalken flock 14 stadgar att modern skall föda sitt frillobarn tills dess det är avvant från bröstet och därefter skall fadern föda det. De skulle också få arv efter sin fader, sex marker om det var en son och tre marker om det var en dotter. Men var de flera söner eller döttrar fick de inte sex eller tre marker var, utan fick dela på den summan. Söner skulle också få "folkvapen" av sin far. Det var huggvapen och skyddsvapen och tre tolfter pilar, sträng och båge.[188] Hälsingelagen skilde mellan folkvapen och mordvapen, till de förra hörde svärd eller yxa, järnhatt, sköld, brynja eller harnesk och båge med tre tolfter pilar, vilket man kan läsa i Rättegångsbalken flock 14.[189]

För att frillobarnet skulle kunna ställa några krav på sin fader krävdes ju dock att denne erkände barnet eller det bevisades på tinget att han var far till det. Just i sådana mål hade man ett annat rättegångsförfarande. Mannen och kvinnan, eller barnet då det uppnått myndig ålder, skulle utse varsin man som i sin tur skulle utse sex andra rättrådiga män, som skulle döma i saken. Fällde de mannen skulle han böta tre marker för att han förnekade sitt barn och dessutom lägermålsböter. Fällde de kvinnan eller barnet så var det upp till biskopen att avgöra om barnet skulle få stanna i landet eller ej.[190]

Arv och föräldralösa
Ärvdabalken innehåller flera flockar som berör just minderåriga och deras situation då en, eller båda, föräldrarna dog. Barn ärvde sina föräldrar enligt principen två lotter till söner och en lott till döttrar. Detsamma gällde vid arv efter syskon.[191] Halvsyskon ärvde varandra endast om det saknades helsyskon står det i Ärvdabalken flock 12, men på raden efter står det att halvsyskon ärver en tredjedel och helsyskon två tredjedelar om det finns båda. En motsägelse som Holmbäck och Wessén tolkar som att den bestämmelse som ger halvsyskon rätt till arv under alla omständigheter är yngre och en utveckling av lagstiftningen.

Det var heller inte ovanligt att barn dog före sina föräldrar och då tog dessa arv efter sina barn. [192]

Om den bara den ena föräldern avled var det högst troligt att den överlevande gifte om sig. Lagarna var här till för att skydda barnen och den avlidnes släkts intressen. Ärvdabalken flock 7 handlar om äkta makars rättigheter och del i boet och om barns rättigheter när en förälder gifte om sig.

En kvinna gifte sig till "laga treding" och en man till två lotter. Om det inte var det första äktenskapet och det fanns barn skulle deras egendom först frånskiljas och utmärkas. Sedan skulle barnens närmaste fränder, en på fädernet och en på mödernet, råda för barnens egendom. Om detta inte gjordes innan det nya giftet ingicks skulle man böta 40 marker. När barnens egendom väl var frånskild kunde barnen med frändernas råd lägga samman sin egendom med sin faders eller moders. Detta skulle ske med åtta fastar.[193] Även den följande flocken behandlar föräldralösa barn och deras rättigheter. Där står att om modern eller fadern inte ville gå in i ett nytt gifte hade de naturligtvis vårdnaden om barnen och deras egendom tillsammans med den närmaste släktingen på den andra sidan. Där står också att om båda föräldrarna var döda skulle barnens fränder råda för dem och deras egendom. Om barnets släktingar blev osams skulle prästen tillsammans med två rättrådiga män döma vilken släkting som var bäst lämpad att ta till vara barnets intressen.[194]

Dalalagen

Havandeskap
Kyrkobalken flock 12 behandlar bälgmord, vilket var mord på spädbarn eller fosterfördrivning. Om kvinna tillvitades bälgmord hade hon två val; antingen erkände hon att hon varit havande, men att barnet var dödfött och då skulle hon ha två andra kvinnors vittnesmål på det. Hon kunde också säga att hon aldrig varit havande och då skulle hon värja sig med två vittnen och tolvmannaed. Kunde hon inte gå eden skulle hon böta tre marker som skulle treskiftas mellan biskopen, konungen och "alle män", troligen häradet.[195]

I Giftermålsbalken flock 12 ser vi att hustrun hade rätt att stanna kvar på mannens gård efter hans död om hon var havande med hans barn. Egendomen skulle under tiden förvaltas av oväldiga män och om barnet föddes inom tio månader skulle det taga arv. Föddes det senare blev det arvlöst och hustrun var tvungen att lämna tillbaka det hon förbrukat av egendomen efter mannens död.[196]

Spädbarnet
Kyrkobalken har flera bestämmelser som rör spädbarn och födelse. Flock 3 säger att när hustrun gick i kyrkan första gången efter barnsbörd skulle hon ge kyrkan ett halvt öre penningar eller fyra marker ljus.

Nästa flock fastslår att om prästen får bud samtidigt om att skrifta en man, döpa ett barn eller viga ett lik, gick mannen först, för barnet kunde i nödfall gudfadern och gudmodern döpa och ge namn, det som de helst ville och längst fick liket vänta. Om prästen hade fått bud och ett barn ändå dog odöpt skulle han böta tre marker.[197]

I flock 5, paragraf 4 står det att det var klockarens uppgift att vakta dopfunten och att den bara fick vara öppen när den vigdes och när ett barn döptes.[198]

Att det kunde var svårt och långt att ta sig till kyrkan med ett nyfött spädbarn framgår av Kyrkobalken flock 6. Den inleds med en beskrivning: "Nu är ett barn fött i bästa lycka, det har både naglar och hår , drager andan in och ut; ett sådant barn skall få dopet. Är det ett svenbarn, skall man taga två män och en kvinna; de skola kunna pater noster och credo. Är det möbarn, skall man taga två kvinnor och en man."[199] Möjligen syftar den här beskrivningen enligt Holmbäck och Wessén på att man tillät att icke välskapta barn sattes ut, vilket var fallet i medeltida norsk lagstiftning[200].

I paragraf 1 står att det var långt till kyrkan. Faddrarna skulle taga vård om barnet och föra det till kyrkan för att döpas. Sade faddrarna att de inte var i stånd att komma genom skogen med barnet eftersom det saknade livskraft skulle barnet döpas hemma. Ett barn som döpts på detta sätt hade rätt till arv. Dog barnet sen skulle man låta det ligga kvar hemma medan en av faddrarna for och hämtade klockaren som skulle stänka barnet med vigvatten med en stänkkvast. Sedan kunde man föra barnet till kyrkan och begrava det. Glömde faddrarna detta och förde barnet ovigt till kyrkan skulle de böta tre marker vardera för de tre första byar eller gårdar de for över.[201]

Vad det gäller mord på nyfödda har jag behandlat det ovan under rubriken havandeskap.

Det större barnet
I Kyrkobalken flock 5, paragraf 3 står att om bonden eller hans hustru dog skulle ha prästen ha nio alnar lärft för deras själar och för hans barn skulle man ge fyra alnar lärft, såtillvida det inte hade kommit till arv.[202]

Byggningabalken flock 7 slår fast att av övermage fick man ej köpa jord om inte hunger eller skuld låg honom på halsen i vilket fall fädernefränderna rådde för fädernet och mödernefränderna för mödernet. Om fader eller moder bytte jord som barnet fått i arv från den andra föräldern skulle det ske med dennes fränders samtycke och endast mot bättre jord. Hade de inte gjort på det viset hade barnet rätt att ta tillbaka sin jord då han blev myndig.[203]

Det enda som står om barn i Rättegångsbalken är att änkor och omyndiga inte skulle bära budkavle och att man var tingsgill vid femton års ålder.[204]

Myndighetsålder
Som vi sett ovan hade man rätt att deltaga på tinget föra sin egen talan som vuxen man då man var femton år.[205]

Även i Manhelgdsbalken står att en övermage var någon som är under femton år.[206]

Brott och straff för omyndiga
Brott begångna av omyndiga nämns först i Edsöresbalken i den flock som handlar om stympning. Där står att om en omyndig eller en kvinna gör en dylik gärning skall de dömas till böter, ty de fick inte dömas fredlösa.[207]

Om en omyndig dräpte någon oavsett om det var av våda eller vilja skulle man erlägga vådaverksbot, sju marker. Hävdade någon att gärningsmannen inte var omyndig skulle tolv män pröva om han var det eller ej.[208]

Vanligare än brott begångna av barn, var kanske brott begångna mot barn. Manhelgdsbalkens flock 1och 2 behandlar dråp och misshandel inom familjen, men det står inget specifikt om minderåriga barn. Dråp och slag inom familjen sågs allvarligare än motsvarande brott utanför den och dessa flockar innehåller bl a detaljuppgifter om boten man skall betala om man slår sin syssling.[209]

I flock 3 i samma balk står att om "grälling", vilket betydde vaggbarn, blev dräpt låg det i fyrtio markers bot om det var en pojke och åttio markers bot om det var en flicka och dessa böter skulle treskiftas.[210]

Utöver denna flock har inte Dalalagens Manhelgdsbalk några speciella regler om brott riktade mot barn förutom det som nämnts i avsnitten om havandeskap och spädbarn på sidan 25 om fosterfördrivning eller spädbarnsmord.

Två flockar rör barn som ännu inte är avlade, dvs det mycket speciella i medeltida lagar som kallas önskebarn. Om någon snöpte en ogift man skulle han betala sammanlagt 160 markers bot; 40 för såret, 40 för en ofödd son och 80 för en ofödd dotter som mannen aldrig skulle komma att avla.[211]

Giftermålsbalken flock 2 säger att om bruden blir dräpt under färden till mannens gård, i sk fridlyst säte, skulle hon gäldas med 200 marker; 80marker för henne, vilket var vanlig kvinnobot, och 40 för ofödd son och 80 för ofödd dotter.[212]

I Tjuvnadsbalken står inget om stölder begångna av minderåriga, det enda omnämnandet av barn är i flock 9 där vi får veta att om en man som hade styvbarn stal och genom stölder förverkade sin egendom var det bara hans och inte deras som förlorades, såvida de inte var myndiga och de hade nyttjat det stulna tillsammans.[213]

Oäkta barn och barn av ofria
Kyrkobalken flock 9 säger att om en man värjde sig med ed i ett horsmål och det visade sig senare att han avlat barn med kvinnan ifråga så skulle han dels böta och dels göra bot med fasta om han svor eden när barnet redan var avlat. Blev barnet avlat efter att han svurit eden stod den fast, men han skulle ändå böta för sitt hor- eller skyldskapsbrott.[214]

I Giftermålsbalken flock 8 står det mer om fastställande av faderskap. Om mannen nekade både till att ha legat med kvinnan och till faderskapet skulle han värja sig med tolv mäns ed. Erkände han att han legat med kvinnan, men hävdade att barnet inte var hans skulle kvinnan binda honom vid barnet med två vittnen och tolv mäns ed. Klarade hon det var han fader till hennes barn. Lagen gällde lika för änkor som för ogifta kvinnor. Barn födda inom äktenskapet hade ingen rätt att ställa krav på, den äkta mannen ansågs alltid vara fadern.

I flock 10 står att om en kvinna som haft en utomäktenskaplig förbindelse dog i barnsäng, skulle han som gjort henne gravid böta tre marker till hennes närmaste frände.[215]

Oäkta barn vars faderskap var fastställt hade viss arvsrätt efter honom framgår av Giftermålsbalken flock 9. Om de legitima barnen ägde mer än tolv marker i lösöre skulle de ge tre marker till frillobroder och tolv örar till frillosyster som farsarv. Ägde mindre fick de minska med hälften och ägde de mindre än sex marker fick de själva bestämma hur mycket de skulle ge.[216]

Om barn av ofria står bara att om en träl kom i laga gifte gick barnen alltid till den bättre hälften.[217]

Föräldralösa och arv
Den som förvaltade en omyndigs egendom efter en eller båda föräldrarnas frånfälle hade, som vi redan sett på sidan 26 bara rätt att skifta barnets jord om det gjordes med frändernas samtycke och mot bättre jord. Om en förälder var i livet förvaltade han barnets arv efter den andra föräldern i samråd med dennes närmaste frände. Var båda föräldrarna skulle fädernefränderna råda för fädernet och mödernefränderna för mödernet.[218]

Västmannalagen

Havandeskap
Kyrkobalken flock 25 talar om bälgmord, vilket kunde betyda både fosterfördrivning och spädbarnsmord. Om ett sådant brott tillvitades en kvinna och det syntes säkra tecken på att hon varit havande skulle hon böta sex marker. Säkra tecken var om det syntes på hennes bröst eller om det fanns kvinnors vittnesbörd på att hon varit havande.[219]

I Ärvdabalken flock 10 står att när bonden dog och hans arvingar kom till gården för att skifta arvet om hustrun då sade att hon var havande skulle egendomen synas och lämnas i oväldiga mäns händer, men hon skulle dock själv råda för sitt underhåll. Föddes sedan barnet inom tio månader efter att mannen dött skulle barnet taga arv, men föddes det senare var det inte hans barn och blev arvlöst. Hustrun skulle då lämna åter vad hon förbrukat av egendomen. Detta slapp hon om hon kunde bevisa att hon varit med barn, men fått missfall, vilket skulle styrkas med två kvinnors vittnesmål och tolv mäns ed. Här gällde ofri kvinnas vittnesmål för lika mycket som fri kvinnas.[220]

Spädbarnet
I Västmannalagen står mycket om spädbarn, framför allt i Kyrkobalken. Flock 5 klargör att det är klockaren man skulle vända sig till när man ville kalla prästen till sig för att döpa sitt barn eller av andra skäl. Han i sin tur skulle säga till prästen.[221]

Efter förlossning skulle en kvinna kyrktagas och då skulle hon ge prästen ett halvt öre för ljus och dessutom så mycket hon själv ville i offer. Nekade prästen henne kyrktagning trots att hon hade pengar skulle han böta.[222]

Kyrkobalken flock 10 har rubriken: "Om barns kristnande" och berättar att om prästen farit från socknen utan lov och ett barn därmed dog utan att ha blivit döpt skulle prästen böta tre marker om han inte hade laga förfall.

Om barnet var så svagt vid födseln att det inte kunde komma till kyrka eller präst skulle man låta en man döpa barnet hemma i vatten. Funnes ingen man tillgänglig kunde en kvinna döpa barnet. Om dopet skedde på detta viset och den som döpte sa att han döpte barnet i faderns, sonens och den helige andes namn fick barnet begravas på kyrkogården. Överlevde barnet skulle det föras till kyrkan och prästen skulle där lägga till vad som fattades i barnets kristning. Om man tvivlade på om barnet fått dopet eller ej skulle man inom ett år låta biskopen pröva saken.

Om föräldrarna bodde ensamma på ett torp och inga andra människor fanns att tillgå och barnet föddes sjukt kunde de själva döpa barnet, för det var bättre än att barnet dog okristet. Då bröts inte deras äktenskap pga det andliga släktskap som uppstod mellan dem i samband med dopet.

Bodde man flera i samma by skulle man naturligtvis vända sig till en granne och be honom döpa barnet. Vägrade han och barnet dog utan att ha undfått dopet skulle grannen böta tre marker eller styrka med sex mäns ed att han inte hade vägrat döpa barnet.[223]

Prästen hade skyldighet att komma när man kallade på honom, men om han på samma gång fick flera bud är det reglerat vad han skulle prioritera. En man som skulle skriftas hade högsta prioritet, därefter kom att kristna ett barn eftersom gudfader och gudmoder kunde kristna barnet i nödfall och ge barnet det namn de ville. Sist kom att viga ett lik.[224]

Kyrkobalken flock 18 säger att klockaren skulle vakta dopfunten och den enda gång den fick vara öppen var när ett barn skulle döpas.[225]

Om ett barn föddes dött eller levande spelade stor roll, även om barnet dog kort därefter. I flock 12 av Ärvdabalken som handlar om släktarv står att om fädernefränderna påstod att ett barn inte var fött levande skulle de kvinnor som var närvarande vid förlossningen intyga att "barnet var fött levande, och det tog mjölk av sin moders bröst, det hade både naglar och hår". Ofri kvinnas ed var här lika giltig som fri kvinnas. Om barnet levde tog det arv efter sin far och när det sedan dog ärvde modern det. Var barnet dödfött gick arvet till faderns släkt så de hade naturligtvis ett intresse i att säga att barnet inte var fött levande.[226]

Rättegångsbalken säger att vid två tillfällen fick kvinnor avlägga ed och vittna. Det första var om hon var närvarande när ett barn föddes och hon vittnar om huruvida det var fött levande eller ej. Det andra var om hon skylldes för barnamord.[227]

Mord på nyfött barn och straffet för detta har jag redan behandlat under rubriken havandeskap på sidan 27.

Det större barnet
Det större barnet dyker först upp som dött. I Kyrkobalken flock 11 står att prästen skulle viga alla lik som han fick full själagåva för, utom barn yngre än sju år, som inte gav full själagåva.[228]

Trettio penningar skulle prästen ha för att läsa själamässa för bondens barn och för hans trälkvinnas barn. Hade barnet tagit arv skulle det däremot erläggas full själagåva, oavsett barnets ålder.[229]

I flock 10 står om offer att på påskdagen skulle varje barn som tog nattvarden offra en svensk penning. Här kan dock var så att ordet barn används om alla församlingsmedlemmar i deras egenskap av Guds barn.[230]

Om någon gav gåvor för sin själ till kloster och kyrkor hade han rätt att ge hur mycket han ville om bara rätt arvinge var närvarande och hade uppnått mogen ålder. Gåvan skulle ges under laga former med fastar. Om arvingen sade nej, inte var närvarande, var omyndig eller vettvilling så fick mannen inte ge mer än var tionde penning av sin gamla bördsjord, vare sig han ägde mer eller mindre, detta var laga gåva.

Gav någon mer än laga gåva och arvingen var utomlands, i fångenskap eller omyndig skulle egendomen stå i taka händer, dvs förvaltas av oväldiga män, tills han kom åter, ur sitt fängelse eller till myndig ålder. Sedan hade arvingen rätt att inom ett år och en dag göra som han ville, ge ut gåvan eller behålla den.[231]

Jordabalken flock 7 säger att man fick inte byta jord med omyndig eller vettvilling utan samtycke av närmaste fränder, moder eller fader. Om fadern bytte omyndigt barns möderne eller moder barns fäderne eller om andra fränder bytte omyndigt barns egendom skulle de byta det mot bättre och inte mot sämre. Även om bytet uppfyllde de ovan nämnda villkoren hade han rätt att häva bytet när han blev myndig. Den som gjort bytet skulle dock inte böta något därför.[232]

Omyndiga eller vettvillingar fick inte sälja jord utan de närmaste frändernas samtycke. Om ekonomiska skäl tvingade en omyndig att sälja sin jord för att få mat skulle hans närmaste fränder fara till tinget och där få dom på att de hade rätt att antingen köpa jorden eller sälja den till andra. Den som köpte jorden skulle då taga fastar både av rätt ägande, dvs den omyndige, och av hans närmaste fränder. Klandrades köpet sedan skulle han styrka det med fastar både mot rätt ägande och mot hans närmaste fränder.

För vettvilling och omyndig skulle fränderna både svara och kära.[233]

Även i flock 9 står att alltid skulle fastarna gripa tag i rätt ägande, utom om man förde fram fastar mot omyndig eller vettvilling, då de skulle gripa tag både i rätt ägande och dennes närmaste fränder.[234]

Ena parten i ett äktenskap fick under normala omständigheter inte sälja den andres jord. Maken eller makan hade ju ingen rätt till arv efter sin partner, istället var det barnen som ärvde. I Jordabalken flock 13 står vad man skulle göra om en man löpte från sin hustru, en hustru sin man eller om en man for på pilgrimsfärd och ekonomiska omständigheter gjorde att man behövde sälja jord. Om barnen behövde mat hade den som satt kvar rätt att sälja av jord eller lösöre, vilket den ville och kvinnan hade här samma rättigheter som mannen och 2/3 av värdet skulle tas från mannen och 1/3 från hustrun.[235]

I Köpmålabalken regleras vilka köp som bondens hustru, barn och tjänstehjon får göra. De fick inte göra köp för mer än ett öre och den som gjorde köp med dem för mera än så skulle böta tre marker, såvida inte köpet gjordes på torget, för torgköp låg alltid fast.[236]

Jordabalken flock 5 innehåller en bestämmelse som visar betydelsen av barn för ett äktenskap. Om bonde ville sälja sin hustrus jord och de hade barn med varandra så skulle köpet styrkas med fastar både mot bondens och hans hustru. Tyvärr talar inte lagen om hur bonden skulle göra för att kunna sälja hustruns jord om de inte hade barn samman, men som flocken är utformad antar man att barnen hade betydelse.[237]

Kyrkobalken flock 24 fastslår att omyndiga inte fick gå ed[238].

Ärvdabalken flock 1 handlar om hur man skulle fästa sig en hustru. Om någon fäste sig en hustru och hennes fader var närvarande och hennes närmaste fränder, men hon själv frånvarande eller ej kommen till mogen ålder hade hon rätt att säga nej till äktenskapet, men endast med frändernas samtycke. Och den som hade fäst henne på detta sätt skulle i sådana fall böta tre marker till biskopen.[239]

Rättegångsbalken får avsluta med upplysningen att änka inte skulle bära budkavle om hon inte hade en son som var äldre än femton år.[240]

Myndighetsålder
I Jordabalken flock 7 står att en omyndig är någon under femton år.[241] I Rättegångsbalken står att en änka inte skall bära budkavle om hon inte har en son som är äldre än femton år.[242] Även i Manhelgdsbalken sägs att en övermage är någon under femton år.[243] Femton år verkar alltså vara myndighetsåldern enligt Västmannalagen.

Brott och straff för omyndiga
I Konungabalken står i flocken om stympande, vilket ansågs vara ett allvarligare brott än t ex dråp, att om kvinna eller omyndig gjorde dylik gärning skulle de dömas till laga böter, ty de fick inte dömas fredlösa.[244]

Dräpte en omyndig någon, på vilket sätt det än skedde, skulle han erlägga vådabot, sju marker. Nekade han skulle han bindas vid dråpet med två mäns vittnesmål och tolv mäns ed. Lyckas inte den kärande med detta skulle den omyndige värja sig med samma antal vittnen och edsmän. Om ingen av dem lyckades hitta två vittnen och få tolv män att svära ed var båda saklösa. Om någon sade att gärningsmannen inte var omyndig och en annan att han var det skulle tolv män pröva vad som var rätt.[245]

Om en omyndig sårade en man och slog honom till blods skulle han böta tre örar och för fulla sår skulle han böta sex örar, dvs vådaverksbot. Så var fallet vare sig det var av våda eller vilja som den omyndige sårade den andre. Vägrade den omyndige att betala skulle man fara till tings och där söka ut sex örar för såret och tre marker för hans vägran att betala.[246]

I Manhelgdsbalken flock 26 står att om en övermage stjäl till full tjuvnad eller mindre så skall han böta � av en myndig mans böter. En omyndig skulle inte heller gälda liv eller lemmar för stöld eller rån.[247]

Brott begångna mot minderåriga såg man allvarligt på. Manhelgdsbalken flock 11 handlar om dråp där boten var 100 marker. Där står att om någon dräpte ett vaggbarn, som var tre år eller mindre, i vredesmod skulle det gäldas med hundra marker. Ett barn mellan tre och sju år skulle gäldas med dubbel bot, 80 marker. För ett barn som var mellan sju och femton år gäldades mansbot, dvs 40 marker.

I samma flock, paragraf 1 står att om en man eller hans familj blev dräpta i sitt eget hem skulle de ligga i hundramarkersbot. Detta gällde alla de som ägde bo tillsammans, men inte gäster och legohjon.[248]

Till dråp med dubbel bot hörde om man dräpte en kvinna. Sades det om den kvinna som blev dräpt att hon var havande och kunde barnets närmaste arvinge styrka detta med vittnesmål av två kvinnor och tolv mäns ed höjdes boten med 9 marker.

Samma flock tar också upp spädbarnsmord. Dräpte någon ett odöpt spädbarn för att komma åt ett arv skulle han böta 40 marker och mista arvet, ty ingen skulle få dräpa en annan för att få ett arv. Om en man eller kvinna dräpte sitt eget odöpta barn skulle de böta 9 marker som skulle tredelas. Ville de värja sig skulle de göra det med två vittnen och tolv mäns ed.[249]

Manhelgdsbalken flock 7 tar upp Vådaverksbot då ed följde. Ett av dessa fall var om en förälder dräpte sitt barn av våda. Väckte den andra föräldern åtal skulle den som dräpt fullgöra vådaverksed och vådaverksbot och sedan hade ingen rätt att kräva mera, varken i ed eller i bot.[250]

Västmannalagen har två flockar som rör sk önskebarn. I Ärvdabalken flock 2, som handlar om bröllop står att om bruden förolyckades medan hon var i brudsvennernas, dvs de som skulle föra bruden från hennes föräldrahem till mannens hem, vård skulle de gälda böter för född och för ofödd: 80 marker för bruden och för två önskebarn, en son och en dotter. För sonen var boten 40 marker och för dottern 80, alltså en sammanlagd summa på 200 marker.[251]

Om en man blev snöpt skulle det gäldas böter för sår och för ett önskebarn av varje kön, 20 marker för såret, 40 för son och 80 för dotter, sammanlagt 140 marker.[252]

Kyrkobalken flock 24 tar upp incest, men man nämner inte specifikt minderåriga barn, eftersom man ansåg att brottet låg i släktskapet inte i vilken ålder de olika inblandade hade.[253]

Oäkta barn och barn av ofria
Ärvdabalken flock 13 redogör för de fall där ett barn avlat och/eller fött utom äktenskapet räknades som äkta och ärvde sin far. Om mannen avlade barn i lönskaläge och sedan tog kvinnan till sin laggifta hustru blev deras barn äkta, även om de under mellantiden varit gifta med andra personer. Om en man, vare sig han var sjuk eller frisk, fäste med lagliga former med fastar en kvinna som han tidigare haft till frilla och fått barn med skulle barnen räknas som äkta, vare sig mannen levde eller var död.

Om barn avlades av fästhjon räknades de som äkta och fick taga arv. Tvistades det om huruvida de var förlovade eller inte så skulle kvinnan styrka det inför biskopen med två vittnen från hennes släkt och två från mannens släkt, som vittnade att de var närvarande vid fästningen och att den skett på lagligt sätt.[254]

Om en kvinna blev gravid efter en våldtäkt och mannen blev fälld för våldtäkten hade barnet arvsrätt efter sin far och hans släkt.[255]

Ärvdabalken flock 16 handlar om när barn avlade inom äktenskapet räknades som oäkta och inte fick ärva. Om en man dömdes fredlös och han och hans hustru flydde tillsammans och avlade barn under den tid de var fredlösa fick barnet inte ärva om det föddes utomlands men däremot om det föddes efter att de kommit tillbaka. Avlades barnet hemma, men föddes utomlands, medan fadern var fredlös, saknade det också arvsrätt.

Stannade kvinnan kvar hemma när mannen dömdes fredlös och han sedan smög sig tillbaka och avlade barn med henne i smyg skulle det barnet heta risunge och inte ha någon arvsrätt.[256]

Sexuella förbindelser utom äktenskapet, sk lönskaläge ansågs brottsliga och mannen skulle böta om hans skuld blev bevisad eller om han själv erkände. Böter kunde dock aldrig dömas i lägersmål om inte barn bar vittne. Böterna i lägersmål skulle modern till barnet ta emot och hon var skyldig att föda barnet i tre år.[257]

Dog en kvinna som legat i lönskaläge i barnsäng skulle barnafadern gälda 7 marker vådaverksbot för det.[258]

Hela Ärvdabalken flock 18 är vigd åt de oäkta barnen; åt faderskapsmål och arvsmöjligheter. Där står att om en ogift kvinna ville påbörda en ogift man ett barn och han nekade till faderskapet, men inte till att de varit samman, skulle hon med två vittnen och tolv mäns ed styrka att han var far till barnet. Klarade hon det var han barnets far. Nekade mannen både till att ha haft sexuellt umgänge med kvinnan och till faderskapet hade han rätt att värja sig med två vittnen och tolv mäns ed. Dessutom var barnet, om mannen kunde styrka att han inte var fadern, tvunget att lämna landet (Västmanland, inte Sverige) när det var femton år gammalt.

Om kvinnan dog i barnsot kunde barnet självt väcka sak mot sin fader och styrka med två vittnen och tolv mäns ed att han var det.

Påstod en kvinna att en man var far till hennes barn och han själv inte kunde stå till svars var hans fränder saklösa tills dess att han själv kunde stå till svars.

Oäkta barn hade en viss arvsrätt efter sin far, om faderskap blev fastslaget. Paragraf 3 i samma flock säger att om en fri kvinna lät sig lägras av en fri man och det inte var fråga om hor eller skyldskapsbrott skulle barnet få tre marker i farsarv om det var en son och tolv örar om det var en dotter, oavsett om där fanns äkta barn eller inte.

Det var både faderns och moderns skyldighet att föda sitt frillobarn. Modern skulle föda det tills det var avvant och därefter skulle den av dem som hade bäst råd föda det. På föregående sida ser vi att det i flock 16 av Ärvdabalken står att modern skulle föda barnet tills det var tre år, eventuellt var det den tid som barnen faktiskt ammades.

Om ingen av föräldrarna kunde underhålla barnet skulle det tigga sig fram, men båda föräldrarna var ändå ansvariga för det med avseende på all våda det kunde åstadkomma, tills barnet var sju år gammalt.

Lämnade föräldrarna ifrån sig barnet till en fostermor och barnet dog av vanvård skulle biskopen bestämma vem som skulle göra bot för barnets död och fostermodern skulle gälda vådabot.[259]

Det hände naturligtvis att det gick så pass bra för ett oäkta barn att det fanns något att ärva efter det när det dog. Ärvdabalken flock 19 behandlar arv efter frillobarn. I första hand ärvde barnets moder. Om hon redan var död ärvde barnets samsyskon på mödernet. Fanns det inga sådana ärvde barnets syskon på fädernet hälften och barnets mödernefränder den andra hälften.

Här upprepas också att frillobarn tager arv efter sin mor om hon inte har några äkta barn, men inte efter sin far, förutom det som redan nämnts ovan. Gifte sig ett frillobarn tog det arv framifrån i släkten, men inte bakifrån, dvs det kunde ärva sina egna barn om de dog först.[260]

Ärvdabalken flock 14 säger om trälars barn att om en fri man gifte sig med en ofri kvinna blev hon och hennes barn fria. Gifte sig en ofri man med en fri kvinna förlorade hon sin frihet, men barnen var dock fria. Det står inget om barn där båda föräldrarna var ofria.[261]

Föräldralösa och arv
Ärvdabalken flock 8 har rubriken "Om sådana giftermål där barns arv innestår". Om en änka önskade gifta om sig var hon tvungen att ta hänsyn till barnens farsarv, hon själv ärvde nämligen ingen jord efter sin man, egendomen var de gemensamma barnens. Innan det nya äktenskapet skulle barnens fädernearv frånskiftas i närvaro av fränder och närskylda. Fränderna på fädernet och mödernet skulle se till att så skedde. Skedde inte detta hade barnen rätt att ta tillbaka sin egendom inom år och dag efter att de blivit myndiga. Vad det gällde lösöret skulle barnen ha 2/3 och änkan 1/3 som den nye mannen gifte sig till del i. Detsamma gällde naturligtvis om hon gifte om sig flera gånger.

Gifte en man om sig skulle barnens möderne frånskiftas innan äktenskapet på samma sätt som ovan. Frånskilde man först barnens arv och de sedan ville lägga sin egendom till förälderns och styvförälderns skulle detta göras med tolv bolagsfastar.

Om båda föräldrarna var döda skulle de närmaste fränderna på fädernet och mödernet tillsammans råda för barnens egendom. Tvistade dessa inbördes skulle den råda som bättre kunde och bättre ville. Återigen saknas här kriterier för hur man valde vem som var mest lämpad.

Om en förälder levde hade denne ansvaret för barnen och deras egendom i samråd med närmaste fränden på andra sidan. Om en kvinna gifte om sig förlorade hon dock sin rätt att råda för barnen och deras egendom. När hon ingått ett nytt gifte rådde fädernefränderna för barnen och deras fädernearv.

Vem det än var som hade barns egendom om hand skulle varje år göra räkenskap för de närmaste fränderna.[262]

Yngre Västgötalagen, Additamenta och Lydekini Excerpter

Havandeskap
I Ärvdabalken flock 4 finns samma regel om att hustrun har rätt att sitta i oskiftat bo efter mannens död om hon är havande, som i VgL I. Efter tjugo veckor skall man kontrollera om hon är havande och är hon det har hon räddat arvet.[263] Om hon redan har en son, har hon enligt flock 5 i samma balk, ändå rätt att sitta kvar i delat bo med äldste sonen om hon är havande.[264]

I Ärvdabalken flock 16 där man behandlar arv om någon åker utomlands, "sitter i Grekland", ser vi åter uttrycket "barn i knä och barn i kved". Här sägs att barnet är mannens arvinge om det får kristning.[265] Hade det rört ett barn som satt i knä hade det naturligtvis redan varit döpt. Troligt är därför att uttrycket i alla fall här syftar på ett barn i magen.

I Giftermålsbalken flock 13 nämns också havande kvinnor. Om man lämnade en havande kvinna i barnafaderns vård och hon sedan dog i barnsäng skulle han dels böta för lägersmål, men också böta tre marker för hennes död.[266]

I tilläggen, de sk Additamenta hittar vi i kapitel 3, som handlar om vilka mål som ska upp inför fjärdingsnämnden , står det i paragraf 7:"Sårar någon en kvinna eller slår henne så att hon föder ett dött barn, det skall stå till fjärdingsnämnden."

Spädbarnet
I Kyrkobalken flock 1 står här förutom en beskrivning av hur dop ska gå till också om nöddop. Dopets betydelse var så stort att man ansåg att även en kvinna kunde ge nöddop om man befarade att barnet inte skull komma levande till kyrkan. Kom det till kyrkan skulle prästen sedan "fylla på" med det som saknades i nöddopet. Ett barn som döpts, antingen i kyrkan eller i ett nöddop, fick begravas på kyrkogården och hade rätt att ta arv. Var barnet däremot bara primsignat saknade det dessa rättigheter. [267]

Att dopets betydelse för barnet var så stort att man även gav kvinnor vissa befogenheter de normalt inte hade kan man se i Additamenta kapitel 13. Här fastslås att den enda gång en kvinna kan gå ed eller vittna är om ett barn döptes innan det kom till kyrkan och här väger hennes vittnesmål lika tungt som en mans.[268]

I Kyrkobalken flock 27 där man räknar upp vilken prioritering prästen ska ha om han blir bedd att åka till flera ställen samtidigt, ska han välja barnet framför en man som behöver nattvard och en man som behöver nattvard framför en som behöver sista smörjelsen.[269] Om prästen uteblir utan giltigt förfall ska han böta till biskopen.[270]

I Kyrkobalken flock 53 finns reglerat hur mycket kvinnan skall betala för ljus vid kyrktagning efter vigsel och barnsäng.[271] Redan i VgL II hittar vi alltså uppfattningen att en kvinna behövde renas med en särskild ceremoni efter att hon fött barn.

Om barnamord handlar Lydekini excerpter, kapitel 132. Där står: "Mördar en kvinna sitt barn, hedet eller kristet, och blir tagen på bar gärning, miste hon sitt liv. Tillvitas det henne, värje hon sig med häradsnämnden och böte fyrtio marker i tre lotter, om hon brister därvid."[272] Samhället såg uppenbarligen allvarligt på barnamord, även på ett alldeles nyfött barn som ännu inte fått dopet. Dödsstraff är mycket ovanligt överhuvudtaget i landskapslagarna och fyrtio marker är i VgL II ett mycket högt bötesbelopp. Straffet för mord på en vuxen man var fredlöshet om inte arvingen ville taga emot de 21 marker som utgjorde sammanlagd arvingebot och ättebot[273]

Det större barnet
Åter möter vi barnen i en uppräkning i Kyrkobalken av prästens skyldigheter. Han skall för sitt tionde ge bonden, hans hustru, deras son och den äldsta dottern sista smörjelsen och för alla hjon skall bonden betala två öre.[274]

Man hade rätt att aga barn och om fadern dog hade en äldre broder rätt att göra det i hans ställe.[275] Däremot har VgL II stränga bestämmelser mot att barnet slår sina föräldrar, detta räknas som nidingsverk.[276]

I Dråparebalken flock 2 som har rubriken "Om barn icke självt är i stånd att föra åtal" står att om ett barn är för litet för att självt föra åtal mot faderns mördare ska hans närmaste släkting på fädernet göra det tillsammans med honom. Här står det bara att hustrun har barn i knä och ingenting om barn i kved.[277]

En omyndig kunde inte bli dömd fredlös[278] och han kunde inte besluta om giftermål även om han var den närmaste släktingen[279]. Däremot skulle man vid försäljning av jord även lagligen bjuda den till kvinna och omyndig. Om den omyndiges målsman inte köpte jorden hade den omyndige ingen möjlighet att kräva att få köpa den efter att han nått myndig ålder om inte den nye ägaren ville sälja.[280]

Om en omyndig hade skuld till kyrkan var det dennes förmyndare och inte den omyndige själv som skulle sättas i förbud av kyrkan.[281]

Myndighetsålder
I Additamenta kapitel 7, paragraf 29 anges myndighetsåldern till femton år. När en man var femton år fyllda kunde han bryta edsöret och dömas fredlös.[282] I Ärvdabalken flock 28 kan man läsa att innan en son var skild från boet skulle fadern betala hans böter och detta skulle inte minska hans arv.[283] Lydekini excerpt nr 83 behandlar samma ämne och stadgar att om en bondes son, som inte är gift från gården, bryter edsöret skall han fly från landet, men vad det gäller andra brott ska fadern betala böterna. [284] Att det rör sig om en son över femton år är klart efter som man måste vara femton år för att kunna bryta edsöret. Vi kan alltså både säga att man blev myndig när man var femton år och att man faktiskt inte blev myndig så länge man levde i samma bo som fadern.

Brott och straff för omyndiga
Brott begångna av barn tar mindre plats i lagarna än brott mot barn och när de förekommer är straffen mildare än för vuxna förbrytare. I Tjuvabalken flock 20 kan man läsa att om far och son stjäl tillsammans skall båda hänga, men bara om sonen är myndig.[285]

Ett barn under femton år kunde inte bryta konungens edsöre.[286] I händelse hans fader gjorde det var fru och barn ändå skyddade eftersom en brottsling endast kunde förverka sin lott av det gemensamma boet.[287] Likaså skulle om syskon satt i gemensamt ärvt bo och en av dem begick ett brott böterna tas från dennes del.[288]

Lagen såg strängt på mord på anhöriga. Om modern dräpte sitt barn, hedet eller kristet, skulle hon, som vi såg ovan, enligt Lydekini excerpt nr 132 dömas till döden om hon togs på bar gärning.[289]

I Giftermålsbalken flock 15 finns en lista på mord på olika släktingar och här står att en kvinna som mördar sitt barn skall dömas fredlös.[290] Att beskylla en kvinna för att ha gjort detta är styggelseord, en straffbar form av okvädinsord.[291]

Dråp på familjemedlemmar är nidingsverk, liksom att med vilja dräpa en omyndig. Det är också nidingsverk att slå sin fader eller moder.[292]

Till Urbotamålen hör också incest, vilket avhandlas tillsammans med tidelag i flock 3 i Urbotamål. Denna flock innehåller en lång uppräkning av olika kvinnliga släktingar en man inte får ha förhållanden med. Till de mer kuriösa hör exemplen om två kusiner har samma kvinna eller man. Man nämner inte specifikt barn i denna flock, men man får anta att om en man har en sexuell relation med sin dotterdotter bör hon vara ett barn.[293]

Oäkta barn och barn av ofria
Barns eventuella äkthet upptar en stor del av bl a Ärvdabalken. Det är också huvudsakligen pga arv som man bekymrar sig över förekomsten av oäkta barn.

Barn kunde också byta status. I Ärvdabalken flock 10 står att om en bonde gifter bort sin dotter på vedertaget sätt skall hennes barn vara äkta, men om mannen och hustrun blir oeniga om huruvida äktenskapet är lagligt eller inte ska biskopen döma. Uppenbarligen fanns möjligheten att biskopen ansåg att äktenskapet inte var lagligen ingånget och då blev barnen i ett slag oäkta barn.[294]

Det var däremot inte möjligt för mannens släktingar att efter hans död säga att han inte var far till hustruns barn ty:" Den skall äga barn, som varje natt ligger hos henne och är gift med henne enligt lag."[295]

Försköt en man sin hustru och avlade barn med henne efter detta var dessa barn också oäkta.

Motsatsen var också möjlig, om en man avlade barn med en ogift kvinna och sedan gifte sig med henne var barnen äkta, som vi kan se i Ärvdabalken flock 12 och Additamenta nr 12.[296]

Barn födda efter att fästningsöl var drucket blev automatiskt äkta, både för ungmör och änkor[297]

I Additamenta 12 behandlar man mer ingående lönskaläge och oäkta barn. Ett barn, levande eller dödfött, krävdes som bevis för lönskaläge och det gällde bara om kvinnan inte var gift som vi sett ovan. Om lönskaläge var bevisat skulle mannen böta. Pengarna skulle dock inte gå till barnet eller modern efter som de inte skulle vinna något på hennes synd. Giftomannen skulle åtala barnafadern och denne skulle värja sig med tolv mäns ed. Förlorade han i rätten skulle han böta eller dömas fredlös. Även barnet kunde åtala barnafadern, efter att han uppnått vuxen ålder.[298]

Oäkta barn, sk frillobarn hade vissa rättigheter. Till exempel ärvde äkta och oäkta barn lika efter modern. Både söner och döttrar ärvde lika.[299] En man kunde också ge jord till sina frillobarn och om dessa i sin tur fick barn gick den i arv. Dog frillobarnen barnlösa skulle den som generell regel gå tillbaka dit därifrån den var given, men man kunde också göra det med andra villkor.[300]

Om en man låg med en trälkvinna och avlade barn med henne skulle han ersätta hennes förlorade arbetsförmåga tills dess att hon kunde "draga kvarn och mjölka ko" och dog hon i barnsäng skulle han böta tre marker till ägaren.[301] Dessutom skulle han böta sex örar för lönskaläge.[302]

Om en man avlade barn med en frigiven hemmafödd trälkvinna skulle han böta tolv örar.[303] Boten för lönskaläge med en fri kvinna var sex marker.[304]

Arv och föräldralösa
Det hände inte sällan att en eller båda föräldrarna dog, medan barnen ännu var omyndiga. I Ärvdabalkens flock 1 redogörs för hur arv efter en man fördelas mellan olika släktingar om inga barn finnes. Fadersarvet delades enligt principen att döttrar ärvde hälften mot söner.[305] Morsarv redogörs inte för i denna flock, men I Lydekini excerpt nr 73 står att även där tog döttrar hälften mot söner.[306] Hade en kvinna frillobarn ärvde söner och döttrar bl and dem lika, som vi kan läsa i Ärvdabalken flock 12.[307]

Styvföräldrar var något som hörde till många barns verklighet. Lagen skulle skydda barnens arv och förhindra att styvföräldern drog nytta av det. I Ärvdabalken flock 6 hittar vi olika åtgärder för att skydda barnen och deras ekonomiska intressen. Om modern gifte om sig och den döde makens släkt inte är nöjda med hur hon förvaltar barnens egendom skulle den närmaste släktingen på farssidan rida till deras gård och se hur det stod till med barnens penningar. Tydligen hade inte modern automatiskt vårdnaden om barnen om hon gifte om sig , för de skulle bara bo samman om hon bjöd bäst villkor för bogemenskap efter sitt giftermål. Barnen skulle i detta fall bo hos den av deras fränder som erbjöd bäst villkor om fädernefränderna samtyckte. Att modern hade bogemenskap med barnen behövde dock inte betyda att de bodde tillsammans, men om hon satte en bryte att förvalta gården var hon skyldig att rida dit tre gånger om året och se till den.

Så länge modern var ogift kunde inte barnen tas ifrån henne om hon inte misskötte deras gods. Var hon ogift rådde hon över det ekonomiska och hennes far, i första hand, eller makens bror, i andra hand, skulle föra barnens talan. [308]

Om en man eller kvinna hade varit gift flera gånger och hade fler olika kullar kunde arvsskifte bli besvärligt, med det underlättades av att makar inte ärvde varandra, vilket innebar att arv alltid var skiftat efter den första partnern innan nytt äktenskap ingicks. Av moderns arvegods skulle alla hennes kullar ärva lika. Om en kvinna varit gift flera gånger skulle allt lösöre och all allmänningejord som skaffats i det sista äktenskapet ärvas av barnen i detta äktenskap som också skulle gälda alla skulder som gjorts i det sista giftet. Fick hon inte barn i sista äktenskapet hade alla hennes barn rätt till arv efter henne igen.[309]

Att föräldern gifte om sig kunde ha katastrofala följder för barnen från första giftet. I Ärvdabalken flock 19 står att läsa:

"En kvinna förgör sina styvbarn, vill unna sina barn arvet; fäller henne sluten häradsnämnd, då har hon förverkat sin fred." Ville inte hennes son låta henne bli fredlös skulle han betala styvbarnets fränder så mycket i böter som de ville ha, om de ville ta emot böter.[310] Det gällde alltså för styvmodern att behandla barnen väl så att inga misstankar föll på henne om ett barn dog. Ordet förgöra används i de medeltida lagarna nämligen om när kvinnor dödar någon med trolldom och anklagelser om trolldom kan vara svåra att motbevisa.

Additamenta nr 11 behandlar också mord på någon för att få arv.

Den allmänna regeln var att den som dräpte någon för att få ett arv aldrig kunde få det. I paragraf 14 stadgas det att om någon dräper en man eller kvinna för att få arv åt sina barn efter deras moders död, så skall barnen taga arv, men den som dräpte har ingen rätta att förvalta det. I stället skall den närmaste släktingen på morssidan ha hand om det tills barnen är myndiga och döttrarna gift sig. Om fadern sade att det inte var för att få arv, utan av våda eller för att de blev osams om något annat, skulle häradsnämnden döma om vad som var sant och om han skulle mista arvet. Detsamma gällde om en kvinna dräpte för att få arv åt sina barn.

Dräper någon för att få arv åt sin hustru och hon var i samråd med honom ärvde deras barn, men inte hon, vilket man kan läsa i samma tillägg, paragraf 15.[311]

Bjärköarätten

Havandeskap
Bjärköarätten har en del bestämmelser som rör havandeskap. I kapitel 11 som handlar om stöld kan man se i paragraf 4 att om en gravid kvinna blir tagen för stöld skall den som åtalar henne förvara henne tills barnet är fött och först därefter ska hon få sitt straff.[312]

I kapitel 14 som handlar om dråp och misshandel står i paragraf 17 att om en gravid kvinna blir dräpt skall bot erläggas inte bara för kvinnan utan även för barnet om det finns sex vittnen till dådet och om tre goda kvinnor intygar att barnet var levande innan.[313]

Spädbarnet
Det står inget om spädbarn i Bjärköarätten.

Det större barnet
Det enda som står i Bjärköarätten som passar in under denna rubrik är att om en döende ville ge själagåva till kyrkan krävdes det att barnen sade ja därtill, enligt kapitel 29, men inget står om vad som händer om barnen är minderåriga vid tillfället.[314]

Myndighetsålder
Om myndighetsålder står i Bjärköarättens kapitel 14, paragraf 20 att den är övermage som är yngre än femton år.[315]

Brott och straff för omyndiga
Straffet var lindrigare för brott som begicks av omyndiga kan vi se i kapitel 14, paragraf 20 där det står att om en övermage dräper en man skulle han böta 7 marker till målsäganden och 7 till fogden och staden, om det finns två vittnen till hans brott. Annars värjer han sig med sex män. Dråp begånget av en vuxen man skulle gäldas med fyrtio eller åttio marker beroende på omständigheterna.[316]

Oäkta barn och barn av ofria
Frillobarn hade i Bjärköarätten bara rätt till fädernearv om inga äkta barn funnes och i sådana fall fick de tre marker i fädernearv, även om det fanns mer.[317] Om mödernearv för frillobarn står det inget.

Föräldralösa och arv
Bjärköarätten saknar den långa uppräkning av vilka som ärver vem som finns i de flesta landskapslagar. I kapitel 25 kan man dock se att dotter ärvde lika mycket som son och att om man hade flera kullar ärvde båda kullarna lika mycket, både efter fader och moder.[318]

Om mannen dog i ett barnlöst äktenskap fick kvinnan ut sin morgongåva, men fanns barn var det de som ärvde, ser vi i kapitel 27.[319]

Gutalagen

Havandeskap
Kapitel 18 i Gutalagen säger att om en man slog en gravid kvinna så att hon förlorade sitt barn och det var levande innan misshandeln, skulle han böta halv mansbot för barnet. Nekade han skulle hon styrka det mot honom med tre vittnen som hon talat med inom tre dagar efter att hon blev slagen eller som var närvarande. Dessa vittnen skulle vara bofasta män och dessutom skulle hon ha två kvinnors vittnesmål på att barnet föddes dött. Själv skulle hon med ed av sex styrka att barnet var levande innan slaget.[320]

Spädbarnet
Gutalagen är inte indelad i flockar utan en indelning har gjorts i kapitel. Gutalagen kapitel 2 börjar med att stadga att alla barn födda på Gotland skulle födas upp och inte kastas ut. Där står också i första paragrafen att alla kvinnor skulle föda hemma och inte i smyg och ha två kvinnor där som kunde vittna om barnet var dödfött, att det verkligen var så och inåt modern hade hjälpt till.

Om en fri kvinna kom inför sockenmännen och hon där blev funnen skyldig till barnamord skulle hon böta tre marker. Såvida hon inte redan tidigare hade biktat sig för prästen och blivit ålagd bot. I sådana fall skulle hon fullgöra kyrkoboten, men ingen hade rätt att kräva böter av henne.

Om hon nekar till dådet och saken kommer inför tingsmännen skulle hon böte nio marker som skulle skiftas mellan socknen, tinget och prästen. Blev hon frikänd skulle hon ha tre marker av den som anklagat henne och hedersed av sex män.

Om saken drevs så långt som till landstinget skulle hon böta tolv marker om hon blev fälld och hade hon inte gods att böta med skulle hon lämna Gotland och envar som gav henne mat eller husrum skulle böta tre marker.

Vägrade hon att gå ed på att hon inte dräpt sitt barn innebar det att hon var skyldig. Tog de som tillvitade henne brottet tillbaka sin anklagelse skulle hon dömas saklös och friad från denna sak, men de som anklagat henne skulle återupprätta hennes heder.

Om hon erkände att hon varit med barn, men sade att barnet var dödfött behövde de som anklagat henne inte böta om hon inte hade vittnen på att så var fallet.

Om en sådan sak tillvitades någons trälkvinna fick ingen betala högre böter för henne än sex örar penningar. Husbonden skulle dessutom lägga sex år till hennes träldomstid.[321]

I kapitel 18 står att en kvinna skulle vårda sitt barn vid varje dryckeslag och lägga det i vagga, ha det bredvid sig, i knä eller bredvid sig i sängen. Så skulle ett barn tas om hand vid dryckeslag tills det var tre år. Om någon av våda dödade barnet skulle han erlägga full mansbot om barnet tagits om hand på ovan nämnt sätt, men om mamman lade ifrån sig barnet på golvet, i säte eller i en säng och hon själv inte låg där skulle ingen bot gäldas. Gick hon och lade sig i en säng där det redan innan låg berusade män och barnet kvävdes av trängsel eller kläder skulle heller inget gäldas för barnet.[322]

Det större barnet
Det står inte mycket som passar under den här rubriken i Gutalagen. I kapitel 28 står att om en bondes son eller annan omyndig satt i härs händer fick ingen lösa honom med mer än tre marker silver om han inte hade uppdrag av den fångnes fader eller fränder. Den som löste honom skulle dessutom ha en tredjedel av summan han gav ut i tillägg för sitt arbete. Kapitlet handlar i övrigt om jordköp.[323]

Gutalagen innehåller också ett kapitel som behandlar hustrur och barn till präster och deras rättigheter. Där står att ifråga om slag och dråp och alla andra delar var det samma lag för präster, prästhustrur och deras barn. Barnen följde alltid sin moders ätt om de inte var lärda, dvs inte var präster själva, såvida de inte förnedrade sig och gifte sig med en ofri och därmed lämnade sin ätt. Där gällde också samma regler som för bönder.[324]

Om en man gick i kloster och han hade barn rådde han över en huvudlott av sin egendom.[325]

Myndighetsålder
I kapitel 20 står att när en man var femton år skulle han sörja för sig själv.[326]

Andra myndighetsåldrar hittar vi i tillägg C, kapitel 4 i den danska översättningen av Gutalagen. Där står att vakt skulle envar hålla som var arton år gammal och vid tjugo års ålder skulle han bära fulla vapen och slutligen vid tjugotvå skulle han svara för allt till fullo.[327]

GL säger också att en man skall föda sina oäkta döttrar tills de är arton år, vilket skulle betyda att kvinnor ansågs vuxna nog att sörja för sig själva vid en senare ålder än män.[328]

Brott och straff för omyndiga
Om en omyndig dräpte en man skulle han gälda 12 marker silver, en halv mansbot.[329]

Om skada skedde av buren eld skulle den som bar elden böta halva sin mansbot, men om det var en omyndig som bar elden skulle den som skickat honom böta.[330]

Gutalagen säger om frukt att den skulle vara fredad till senare Mariamässan (8 sep.) och den som bröt mot detta skulle böta till sockenmännen och den som åtalade. Var det en omyndig som gjorde detta skulle han erlägga hälften av en vuxens böter.[331]

I kapitel 14 som avhandlar ärvda rättssaker kan vi läsa att en frände hade rätt att hämnas för en omyndig frändes räkning. Alla de som var den omyndiges arvingar hade rätt att hämnas åt honom och den hämnd de utkrävde skulle gälla som om det var han själv som gjort det, oavsett vem som utfört den, kvinna eller man.

Fränderna skulle också taga emot mansbot om arvingen var omyndig och de kommit överens om bot med den som dräpt.

Samma kapitel berättar också att om en havande kvinna blev dräpt och man kunde styrka med ed att barnet varit levande innan skulle den som dräpt böta tolv marker silver för det ofödda barnet och full mansbot för henne. De som svor eden skulle vara hennes man eller hennes närmaste frände, tre bofasta män från samma socken och åtta andra män som var socialt jämbördiga med henne.[332]

Under rubriken havandeskap kan vi läsa att om en man slog en kvinna så att hon förlorade sitt barn och det kunde bevisas att barnet varit levande innan skulle han böta halv mansbot för barnet.[333]

Om straff för barnamord och fosterfördrivning har jag skrivit ovan på sid 35 och 36 under rubriken spädbarn.

Mansboten var beroende av om man var gotländsk eller ej. I kapitel 15 står att om en gotlänning gifte sig med en man eller kvinna som inte var från ön skulle barnen följa sin fäderneätt ifråga om mansbot.[334]

Oäkta barn och barn av ofria
Om en gotländsk man fick oäkta barn med en gotländsk kvinna och han inga äkta barn hade skulle hans oäkta söner och döttrar dela arvet efter huvudtal. Likaså om han hade äkta döttrar som då jämställdes med oäkta barn. Hade han däremot fått oäkta barn med en icke gotländsk kvinna skulle han föda dem tills de voro fullvuxna. Ville de då inte vara kvar hos sin far skulle han ge dem tre marker penningar åt var och en och stridsvapen , sängkläder; täcke, yllelakan och kudde och 15 alnar kläde. Hade han oäkta döttrar skulle han föda dem tills de var arton år och han hade rätt att gifta bort dem om någon bad om dem. Ville de, när de blivit arton år och ännu var ogifta, inte längre var kvar hos sin far skulle han ge dem en mark silver och säng och gångkläder och en ko efter sina tillgångar. Allt som en man gav ut till sina oäkta barn skulle ges med sockenmännen som vittne.[335]

Kapitel 20a beskriver hur man skulle göra för att fastställa faderskap. Om mannen inte hade blivit tagen på bar gärning med en kvinna utan fick barnet buret till sig efteråt och kvinnan sade att barnet var hans så kunde han neka till faderskap. Han tog med sig två bofasta män från den socken som kvinnan var i då barnet blev avlat och de skulle svära med sex mäns ed om att de aldrig hört ord eller rykte om de två förrän barnet var fött. Då hade han vitsord. Om han inte lyckas få de bofasta männens vittnesmål och de sex männens ed får han inte vitsord och hon skulle då ha vitsord om hon kunde finna sex män, alla jämbördiga med henne som tillsammans med henne svor på att det var han som var fadern. Befanns han vara far till barnet skulle han ta kvinnan och barnet till sig om han ville. Ville han inte eller kunde han inte skulle han ge henne åtta marker, fullt sk "hogsl".

Om en utländsk man fick barn med en gotländsk kvinna skulle han ge henne fullt "hogsl", åtta marker och han skulle själv föda sitt barn. Om hon tillvitade honom barnet och han inte hade blivit tagen på bar gärning hos henne så skulle han värja sig med samma vittnesbörd som en gotländsk man och barnet skulle de som ägde att taga emot "hogsl", dvs kvinnans far eller bror om hon var ogift, sörja för.

Om en utländsk man fick barn med en utländsk kvinna skulle han ge henne tre marker som "hogsl" och han skulle föda sitt barn.[336]

Om en kvinna skändades och hon blev havande och det skedde på den tid då hon för vittnen kungjorde sin skam, så ägde hon vitsord med tolv mäns ed och de vittnen som hon berättat om våldtäkten för.[337]

Föräldralösa och arv
Gutalagen kapitel 20 som har överskriften "Om alla arv" stadgar att om det efter en faders död fanns söner som var vuxna män och sådana som ännu var omyndiga fick de äldre inte skifta arvet och överge de yngre förrän de var myndiga, ens om nöden började tränga på. Den omyndige hade del i allt oskiftat tills det han var femton år då envar fick sörja för sig själv om de inte vill fortsätta att bo tillsammans. Om man hamnade i ekonomiska svårigheter innan alla syskonen var myndiga skulle man pantsätta jord, lika mycket av allas, den äldstes som den yngstes, men inte sälja den i fast köp.

Om någon, man eller kvinna, däremot tog till sig den omyndige och försörjde honom skulle han behålla sin del av egendomen även om de andra syskonen var tvungna att sälja jord för att få mat.[338]

Jämförelse och diskussion

Havandeskap
I alla lagar utom Smålandslagen och Södermannalagen finns bestämmelser som rör havandeskap. Att uppgifter om havandeskap saknas i Smålandslagen är inte så förvånande då den enda del av denna lag som finns bevarad är Kyrkobalken, där det inte heller i de andra lagarna finns uppgifter om havandeskap.

Uppgifter om havandeskap hittar vi i Ärvdabalken, Giftermålsbalken, Vådamålsbalken, Edsöresbalken och Rättslösabalken. De tre senaste balkarna tar upp brott där ett ofött barn dödats.

I de lagar som inte är indelade i balkar hittar vi lagar som rör havandeskap och omnämnande av detsamma i kapitel som behandlar stöld, dråp, misshandel och slutligen i Gutalagen under rubriken "Om barn".

I VgLI, VgLII, HL, UL, DL och VmL finns bestämmelser som innebar att en kvinna hade rätt att sitta kvar på sin makes gård efter hans död om hon var havande med hans barn. I ÖgL saknas den bestämmelsen men i Ärvdabalkens sjunde flock ser vi att detta i praktiken ändå var fallet. Där står nämligen att om en kvinna var havande då mannen dog och därför satt kvar på gården och mannens arvinge kom dit och dräpte henne för att få arvet skulle han böta och dessutom förlora arvet.

I Västgötalagarna står att man skulle vänta tjugo veckor och sedan se om hon var havande och var hon det fick hon sitta kvar på gården och var hon det inte skulle man skifta arvet. Hade mannen redan en son skulle han sitta i delat bo med den gravida hustrun. Det står ingenting om att hon inte själv skulle råda för gården under tiden.

De andra lagarna utsätter ingen tid för när ett eventuellt havandeskap skulle kontrolleras, däremot finns uppgifter om inom vilken tid barnet skulle födas för att få rätt till arv. I samtliga dessa lagar vad det tio månader som gällde. Föddes barnet inom tio månader hade det rätt till arv och föddes det senare var det en horunge och fick inget ärva.

I UL, DL och VmL står också att egendomen skulle synas och sedan lämnas i oväldiga mäns händer även om hustrun själv fick råda för sitt underhåll. Fick hon å andra sidan inget barn inom utsatt tid skulle hon lämna åter vad hon förbrukat. VmL säger dock att om det kunde bevisas att hon varit havande men fått missfall skulle hon slippa betala tillbaka.

Vad det gäller regionala skillnader och skillnader över tid ser vi en skillnad i formuleringarna mellan VgLI och VgLII å ena sidan och de andra lagarna å andra sidan vad det gäller när man skulle konstatera havandeskap hos hustrun efter mannens död, men det verkar inte ha någon praktisk betydelse. Skillnad finns också mellan dessa två grupper av lagar i det att det inte står något i Västgötalagarna om att hustrun ska lämna tillbaka det hon förbrukat under havandeskapet.

I VgLI står det att om hustrun satt med barn i knä skulle hon vara den som anklagade banemannen för makens död om denne blivit mördad. Barn i knä kan här betyda barn i magen (vilket vi ser i VgLII i en flock som behandlar arv om någon åker utomlands, "sitter i Grekland", ser vi åter uttrycket "barn i knä och barn i kved". Här sägs att barnet är mannens arvinge om det får kristning. Hade det rört ett barn som satt i knä hade det naturligtvis redan varit döpt. Troligt är därför att uttrycket i alla fall här syftar på ett barn i magen.)

VgLII och de övriga lagarna saknar denna bestämmelse, vilket skulle kunna ses som ett bevis på att en förändring över tid ägt rum. Att regeln att hustrun, om hon var havande hade rätt att nämna mannens baneman vid tinget inte finns kvar i VgLII tyder på att det var en äldre lag som togs bort i och med den nya lagen.

Fosterfördrivning nämns i VgLI, DL och VmL. I VgL I Rättslösabalken där brottet inte är själva fosterfördrivningen utan när någon beskyller en kvinna för det. I DL och VmL används begreppet bälgmord, vilket enligt Holmbäck och Wessén kan betyda både fosterfördrivning och mord på spädbarn. DL är här mera utförlig och talar om hur proceduren ska gå till både om hon erkänner att hon varit gravid, men hävdar att barnet var dödfött och om hon påstår att hon aldrig varit det. I det första fallet skulle hon ha två kvinnors vittnesmål på att barnet föddes dött och i det andra fallet skulle hon värja sig med två vittnen och tolv mäns ed. Fälldes hon skulle hon böta tre marker. I VmL står att om en kvinna tillvitades bälgmord och det fanns säkra tecken på att hon varit havande, såsom att det syntes på hennes bröst eller vittnesmål från kvinnor, skulle hon böta sex marker.

Det är svårt att dra några slutsatser om skillnader över tid eller mellan regioner när fosterfördrivning nämns på så få ställen, men vi kan konstatera att man i Västmanland som helhet (Dalarna låg formellt under Västmanlands lagsaga) såg allvarligt på det.

Misshandel av en kvinna så att hon förlorar sitt barn nämns i tilläggen till Västgötalagarna, de sk Additamenta, ÖgL och GL. Additamenta kommer bara med upplysningen att om någon slår en kvinna så att hon förlorar sitt barn skall det upp inför fjärdingsnämnden. Enligt ÖgL skulle en man som slog en kvinna så att hon fick missfall böta full mansbot, 40 marker, för barnet förutom de böter han skulle erlägga för att han slagit kvinnan. Enligt GL skulle han böta halv mansbot för barnet om det hade varit levande innan. Om han nekade var kvinnan tvungen att finna vittnen på att han slagit henne, på att barnet fötts dött och dessutom med ed av sex män styrka att barnet varit levande innan.

Om man dräpte en kvinna som var havande skulle även då böta för barnets död lika väl som för kvinnans. Det är endast Bj och ÖgL som har lagar som reglerar detta. Bj skriver att om en kvinna dräptes skulle bot erläggas inte bara för kvinnan utan även för barnet om goda kvinnor intygade att barnet var levande innan. I ÖgL står att om en havande kvinna blev dräpt vid hemgång (dvs att man attackerade någon i hans hem) och de som väckte åtal kunde styrka att hon var havande skulle den som dräpt betala mansbot för barnet och dubbel bot för kvinnan. Var det tvillingar ökades summan med ännu en mansbot.

VgLII har en bestämmelse som saknas i andra lagar. I Ärvdabalken står som nämnts ovan att om en man sitter i Grekland och hustrun är havande är barnet mannens arvinge om det föds levande och får dopet, något som kan tyckas självklart och onödigt att ha en egen regel om. Möjligen var det så att om en man stannade utomlands kunde arv fås ut även om han inte var död, vilket skulle motivera ett särskilt omnämnande av detta, men det framgår inte i lagtexten.

Även UL och Bj har regler som är unika för dem. UL reglerar vad en kvinna som är havande när hon blir härtagen ska göra för att när hon väl kom hem kunna bevisa att hennes man är far till barnet och att det därför hade rätt till arv efter honom. Hon skulle då så fort hon blev härtagen tala om för sina medfångar att hon var gravid så att de kunde intyga det vid hemkomsten inför kyrkans förman som tillsammans med de tolv äldsta männen i bygden skulle pröva om barnet hade rätt till arv eller ej.

I Bj står att om en gravid kvinna blir tagen för stöld skall den som åtalat henne ta hand om henne tills det att barnet är fött och först därefter skulle hon ta sitt straff. Man kan tänka sig att kostnaden för att föda tjuven fram till förlossningen gott och väl kunde överstiga värdet av det stulna.

Man kan säga att allmänt ansågs ett foster ha samma värde som ett fött barn utom i det avseende att det inte var döpt. Det hade arvsrätt efter sin far om denne dog innan barnet var fött och om det dräptes skulle bot erläggas, i flera fall full mansbot. Fostret hade också ett stort värde för kvinnan om mannen dog eftersom det gjorde att hon kunde stanna kvar på gården. Hustruns rättigheter berodde på om hon hade fött barn eller inte och om hon var gravid ägde hon i så fall rätt att företräda barnet, såsom mannens arvinge.

Spädbarnet
I landskapslagarna kan man i de olika flockarna hitta beskrivningar av nyfödda barn och spädbarn och deras vård. Dessa små beskrivningar kan ge oss små glimtar av spädbarnens levnadsförhållanden under medeltiden, förutom de upplysningar vi får om brott och lagar som rör dem.

VgLI säger om en hemmafödd träl att "Där diade han och drack mjölk av sin moders bröst, där blev han lindad i kläder och lagd i vagga". Vaggor nämns också i DL där man säger att "grälling, det är vaggbarn".

I Gutalagen hittar vi i ett kapitel som handlar om dråp av våda en beskrivning av hur kvinnor skulle vårda sina spädbarn vid dryckeslag. Här får vi en bild av hur små barns liv kunde se ut. Vid dryckeslag skulle modern ta vård om barn under tre år och ha det i vagga, i knät eller bredvid sig i sängen. Togs det om hand på detta vis skulle full mansbot erläggas om det dräptes, men om barnet låg på golvet, i säte eller i en säng ensamt skulle ingen bot erläggas. Så var också fallet om modern lade sig tillsammans med barnet i en säng där det redan låg berusade män och det där kvävdes till döds.

SdmL, UL, DL och VmL innehåller alla beskrivningar av ett nyfött, välskapt barns utseende. Texterna är mycket lika, men då DL bygger mycket på SdmL och VmL i stort stycken är en avskrift av UL är detta inte speciellt förvånansvärt. Det sägs om barnet att det drog andan in och ut, sög på sin moders bröst och hade naglar och hår. DL stadgar att ett sådant barn skall få dopet och detta är möjligen en hänsyftning på att barn som inte ansågs välskapta sattes ut, men inga säkra bevis finns. Samtida norsk lagstiftning tillåter att man sätter ut missbildade barn, men texten talar där om svåra missbildningar som t ex att de hade häl där tårna skulle vara, nacken mitt på bröstet, kalvfötter eller ögon i nacken[339].

Det är i alla fall uppenbart att de som skrev lagarna hade sett nyfödda barn och visste hur de betedde sig. Barn som var födda levande hade enligt dessa lagar rätt till arv och det kunde ha stor ekonomisk betydelse. För modern var det viktigt om hennes man var död, för då ärvde barnet honom och hon i sin tur barnet. För fadern var det viktigt i den händelse modern också dog, dog modern före barnet tog barnet arv efter henne och fadern i sin tur efter barnet; dog barnet först ärvde modern sitt barn och moderns ätt i sin tur henne. Arvsrätt mellan makar existerade ju inte under denna period. Även i ÖgL är det huruvida ett barn fötts levande som avgör om det har rätt till arv eller ej.

Uppstod tvist mellan fädernefränder och mödernefränder om huruvida ett barn var fött levande skulle det avgöras genom ed från de kvinnor som var närvarande vid förlossningen och här var ofri kvinnas vittnesmål lika mycket värd som fri kvinnas. I UL jämställdes här en kvinnas vittnesbörd med två mäns.

I HL står att för att få arv skall ett barn ha tagit mjölk från sin moders bröst och vara döpt och även i VgLI, VgLII och SmL var dopet det som avgjorde om ett barn hade rätt till arv. VgLI saknar dessutom uppgifter om att nöddop kunde förrättas hemma. Skillnaden mellan VgLI och de övriga lagarna beror troligen på att denna är äldre. I Europa skedde en utveckling där man så småningom även döpte barn medan de ännu låg i moderlivet om man trodde att de inte skulle överleva förlossningen[340]. Dessa dop kunde utföras av barnmorskor eller föräldrar och vi ser ju de övriga lagarna att man lät vem som helst, även kvinnor döpa barn, bara de blev döpta.

På flera ställen nämns som vi sett att barn tar mjölk av sin moders bröst. Därav kan vi dra slutsatsen att det normala var att kvinnor ammade sina barn själva.

Alla landskapslagarna lägger stor vikt vid dopet. Det finns ofta beskrivningar av hur ett dop skall gå till, både nöddop och andra dop, DL innehåller t ex en beskrivning av hur man skulle välja faddrar till barnet och vilka krav man skulle ställa på dem.

I VgLI står att prästen vid dopet skall tala om för föräldrarna hur länge de ska vårda barnet. Betydelsen av denna mening är omdiskuterad, möjligen kan det handla om konfirmationen.

I de flesta av lagarna, nämligen VgLI, VgLII, SmL, SdmL, ÖgL finns en "prioriteringsordning" som prästen skulle följa om han fick bud från flera håll samtidigt. I VgLI, VgLII, ÖgL och SmL är dop högst prioriterat, framför att skrifta en man och viga ett lik, medan de andra lagarna säger att prästen i första hand skall skrifta en man och i andra hand döpa barnet, eftersom barnets gudföräldrar eller föräldrar i nödfall kunde döpa barnet. Att man även här lade stor vikt vid att ett barn inte fick dö odöpt kan man se på att även kvinnor hade rätt att döpa barn om det krävdes och att föräldrar tillsammans kunde döpa ett barn utan att deras äktenskap bröts på grund det andliga släktskap som då uppstod. Det var också ett av de få tillfällen när en kvinna fick vittna vid tinget; då hon skulle vittna huruvida ett barn döptes innan det dog eller ej.

UL och VmL menar att om prästen inte kunde komma och döpa barnet skulle man be en granne döpa det. Vägrade han och barnet dog skulle han värja sig med tio mäns ed att han inte hade vägrat eller böta tre marker. Överlevde barnet och fick dopet var ingen skada skedd och ingen kunde bötfällas för att ha vägrat. Som det står ovan kunde ju också föräldrarna i nödfall döpa barnet.

DL och VmL ger i sina lagtexter en bild av det glest befolkade medeltida Sverige. I DL står att det är lång väg till kyrkan och man kunde behöva passera både två och tre byar innan man kom dit och i VmL talas om par som bor ensamma på ett torp och där inga andra människor fanns att tillgå. Framför allt DL är mycket detaljerad i sin beskrivning av hur ett nöddop ska gå till och hur man sedan skulle göra efter att barnet dött, möjligen beroende på att sådana nöddop pga långa avstånd var vanliga i Dalarna.

Om prästen inte kom när han var kallad och han saknade förfall och ett barn därför dog odöpt skulle han böta, I vissa fall till biskopen, i andra fall till barnets far.

I DL och VmL står att det var klockarens uppgift att vakta dopfunten och att den bara fick vara öppen då barn skulle döpas. Enligt VmL var det också klockaren man skulle kontakta när ett barn skulle döpas och denne skulle i gengäld tala med prästen. Motsvarande bestämmelser saknas i de övriga lagarna.

Alla lagar utom VgLI och Bjärköarätten innehåller bestämmelser om hur mycket en kvinna skall betala för kyrktagning första gången hon besöker kyrkan efter barnsbörd, och oftast även bröllop. Varför det saknas i Bj är svårt att yttra sig om, men Bj är ganska kortfattad och de flesta bestämmelserna rör av begripliga skäl handel och liknande. Att den saknas i VgLI kan bero på att seden med kyrktagning inte införts än, men också helt enkelt på att man inte tyckte att det behövde regleras i lag, för att dra några slutsatser krävs naturligtvis mer material.

Mord på spädbarn nämns i VgLI och II, SmL, SdmL, DL, VmL och GL. I SdmL finns en bestämmelse vi inte hittar någon annanstans, nämligen att boten som skulle erläggas om man dräpte ett barn var större om det var döpt. Ett odöpt spädbarn skulle det endast gäldas enkel bot för, dvs samma som för en man, medan ett döpt barn under sju år skulle gäldas med tredubbel bot och ett barn mellan sju och tolv med dubbel bot. I SdmL handlar det om dråp på barn allmänt, men i de andra lagarna är det specifikt fråga om när modern dödar sitt spädbarn. I VgLI finns inte mord på spädbarn upptaget som ett eget brott utan det är att säga till en kvinna att hon har mördat sitt barn som är straffbart.

Straffet för att mörda sitt barn är vanligen höga böter, men i Lydekini Excerpter sägs att om en kvinna blir tagen på bar gärning med att döda sitt barn, hedet eller kristet skulle hon dömas till döden. Dödsstraff är mycket ovanligt i de medeltida lagarna och det var mycket sällan kvinnor dömdes till döden. Blev hon inte tagen på bar gärning var straffet precis som i de andra lagarna böter.

Tillvitades en kvinna att hon hade dräpt sitt barn skulle hon värja sig med ed och ibl and även med kvinnors vittnesbörd på att barnet var dödfött. GL och DL skiljer på hur kvinnan ska fria sig från anklagelsen om hon erkänner att hon varit med barn och barnet var dödfött eller om hon hävdar att hon aldrig varit gravid. I GL finns dessutom en mycket detaljerad beskrivning av hur man kan driva målet till högre instans, hur boten i så fall ökade och hur kvinnans heder skulle återupprättas om hon friades.

För ofria kvinnor var straffet vanligen lägre böter, men på Gotland skulle hon dessutom sona sitt brott genom att hennes träldomstid förlängdes.

SmL skiljer sig från de andra lagarna genom modern dömdes till kyrkobot och inte till böter. Även i GL finns möjlighet att klara sig undan med kyrkobot: Om kvinnan redan hade biktat sig för prästen och blivit ådömd kyrkobot kunde ingen utkräva böter av henne.

Annat än ifråga om detaljer finns det inga större skillnader mellan de olika lagarna. Den möjliga utveckling över tid som vi kan se är att VgLI inte ger möjlighet till nöddop och därför tillsammans med VgLII, ÖgL och SmL prioriterar barndop högre än att ge en man sista smörjelsen.

Det större barnet
Barn, från de första åren tills det de blivit myndiga omnämns i vitt skilda sammanhang, men huvudsakligen har jag hittat uppgifter som rör ägande och ekonomiska transaktioner, juridisk ställning, konfirmation och själamässor vid barns död.

Själamässor hölls vid dödsfall och man erlade vanligen en särskild avgift till prästen för dessa. Själamässor för bonden, hans hustru och hans äldsta barn skulle enligt VgLI och II ingå i prästens tionde. I VgLII ingick även själamässa för den äldsta dottern. Ordet barn avser i lagtexterna vanligen söner. För de övriga barnen och för tjänstefolk som bodde på gården skulle bonden betala två öre enligt båda dessa lagar.

I SmL står att för det äldsta barnet, och här menar man det barn som dör först, skall föräldrarna erlägga samma själagåva som för en vuxen. Om de andra barnen står inget, vilket jag tolkar som att inga själamässor lästes för dem.

I SdmL och UL dras inte gränsen mellan det äldsta barnet och de andra utan istället vid barnets ålder. För barn över tolv år skulle enligt SdmL två öre betalas och för barn under tolv, ett öre. Enligt UL skulle ingen själagåva erläggas för barn under tolv år utan prästen skulle begrava dem ändå. Hade barnet fått ut sitt arv skulle det betalas full själagåva för det, lika som för en vuxen. I UL finns dock förbehållet att detta gällde om barnens egendom uppgick till mer än tio örar, var den mindre skulle en tredjedels själagåva utgå.

DL säger att det för ett barn skall erläggas hälften av en vuxens själagåva, såvida det inte kommit till arv då precis som i SdmL och UL full själagåva utgick. Intressant, men inte just för min studie av barns villkor, är att gåvan i Dalarna skulle betalas i lärft och inte i pengar.

I VmL går gränsen inte vid tolv år, utan vid sju; full själagåva skulle betalas för alla över sju år och även för yngre barn om det fått ut sitt arv. Bonden skulle här erlägga själagåva inte bara för sina barn utan även för sin trälkvinnas barn.

Det finns tydliga skillnader mellan Västgötalagarna och de övriga lagarna vad det gäller själagåvor. I Västergötland ingick det i prästens skyldigheter att läsa själamässor för bonden, hans hustru och äldsta barn, medan detta enligt de andra lagarna skulle betalas särskilt. Det finns också en skillnad mellan dessa lagar och SmL å ena sidan som gör skillnad mellan barnen beroende på deras ordning i syskonskaran och SdmL, UL, VmL och DL å andra sidan som gör skillnad mellan barn beroende på deras ålder. Jag kan inte se att det skulle bero på att en uppfattning skulle vara äldre än den andra utan tror att skillnaden här finns mellan Göta- och Svealandskapen.

Konfirmation nämns i VgLI, SmL, ÖgL och VmL. I VgLI och SmL ingår konfirmationen i de uppgifter prästen är skyldig att utföra för sitt tionde medan det i ÖgL är biskopen som minst var tredje år skall komma och konfirmera barn. I VmL talas om att alla barn som tar nattvarden skall ge offer och det kan möjligen handla om den första nattvarden vid konfirmationen, men då ordet barn inom kristendomen ofta används i överförd bemärkelse kan det också handla om alla församlingsmedlemmar.

Konfirmation nämns alltså bara säkert i lagar från Götalandskapen. Detta räcker inte för att dra några säkra slutsatser, men man kan anta att konfirmationens särskiljande från dopritualen, vilken den ursprungligen tillhörde, tidigare nådde dessa landskap pga deras geografiska läge.

I ekonomiskt hänseende var naturligtvis barn beroende av vuxna.

VgLI skiljer sig starkt från de andra lagarna när det gäller omyndigas ekonomiska självständighet. Det står att den som säljer jord skall själv stadfästa köpet, vare sig det är man, kvinna eller barn och den enda begränsning av omyndigas köp och försäljning av jord är att dess skulle lysas på tinget. Av SmL är ju bara kyrkobalken bevarad och där ingår naturligtvis inga bestämmelser om jordinnehav och Bj, GL och ÖgL saknar också uppgifter om detta. De övriga lagarna säger att omyndiga inte får köpa, sälja, byta eller pantsätta jord utan sina anhörigas samtycke. Avsikten med sådana bestämmelser var naturligtvis att skydda den omyndige, det finns också i alla dessa lagar reglerat att den som förvaltar ett barns jord, vare sig det är den kvarvarande föräldern eller om det är en annan släkting, alltid måste göra så i samråd med barnets övriga fränder och att om man bytte skulle det alltid bytas mot bättre. Den omyndige hade dessutom rätt att häva försäljning, köp och byte av jord, liksom större gåvor till kyrkan efter att han blivit myndig. I SdmL, VmL och UL står dock att om nöden stod för dörren hade föräldern eller de närmaste fränderna rätt att sälja den omyndiges jord för att föda honom.

Konstigt nog står det inget i VgLII om hur omyndigas jordköp ska gå till. Det enda som står om omyndigas köp är att då jord skulle säljas skulle den hembjudas till alla: Män, kvinnor och barn, men om den omyndiges målsman inte köpte jorden då hade han ingen rätt att kräva att få köpa den när han blev myndig.

Kvinnor och barn, liksom bondens trälar hade inte rätt att köpa saker utan hans samtycke. SdmL, ÖgL och HL begränsar värdet på de köp barn och kvinnor fick göra, medan andra lagar som UL och VmL förbjöd det helt och straffade dem som gjorde köpet med dem med böter. Undantaget var i SdmL, UL och VmL torgköp som alltid låg fast. ÖgL klassade dessutom som omyndiga i detta specifika fall även barn som rent åldersmässigt var myndiga så länge de inte hade skiftat bo med fadern.

HL ger barnet rätt att göra köp om det fyllt arton år eller fadern givit det gods i händer, dvs hemföljd.

Principen var alltså den att han som ägde gården också var den ende som fick göra köp av större värde eftersom det var hans egendom som användes för inköpen.

VgLI och II, Bj, DL och GL saknar uppgifter om barns köp av lösöre och begreppet torgköp finns inte. Att det inte nämns i DL kan bero på att det inte fanns några torg att köpa saker på, men det borde ha funnits marknader, kanske låg dessa i Västmanland och reglerades i VmL? Varför det inte nämns i västgötalagarna är svårare att förstå. Det kan bero på att städerna hade egna lagar, så var fallet med Lödöse, men dessa var avskrifter av Bj som också saknar uppgifter om omyndigas rätt att göra köp. Bj användes i städer som var starkt inriktade på handel och det är underligt att lagarna inte reglerar köp som gjordes av barn.

Att vuxna barn skiftade bo med sin far innan dennes död förekom säkerligen i hela Sverige, men det är bara i ÖgL som det står vad som händer om något av syskonen är omyndig när skiftet sker. I sådana fall skulle fadern ta hand om honom och hans lott tills han var myndig man. I ÖgL står också att om omyndig tog städja var det med målsmannen, vanligen fadern, som avtalet slöts.

Barn hade naturligtvis inte rätt att företräda sig själva i juridiska sammanhang. Enligt västgötalagarna skulle vid mordrättegångar den dräptes arvinge föra åtal, men om arvingen var omyndig skulle hans närmaste fränder på fädernet väcka åtal. Lagen motsäger här sig självt emedan det på ett annat ställe påstås att hustrun skall föra åtalet om hon har barn i knä och barn i kved.

SdmL, UL och VmL är inte så detaljerade utan säger bara att för en omyndig skall hans närmaste fränder både söka och svara. ÖgL preciserar att det är den närmaste på fädernet som ska företräda barnet, om det inte är fädernefränderna som har tvist med honom för i då skall mödernefränderna företräda honom. Detta gällde naturligtvis bara föräldralösa barn eftersom fadern annars var deras målsman.

Vid tvister skulle fastarna t ex vid alla tillfällen vända sig till rätt ägande, utom ifråga om en omyndig, där de också skulle vända sig till dennes målsman och om en omyndig hade skuld till kyrkan var det hans förmyndare som blev satt i förbud.

För att få bära budkavle och yttra sig, vittna och gå ed på tinget skulle man vara myndig. Detta gällde naturligtvis bara pojkar, eftersom kvinnor endast i undantagsfall fick gå ed och vittna.

Det är alltså så att alla de lagar som överhuvudtaget nämner barns ekonomiska och juridiska status slår fast att omyndigas intressen alltid tillvaratogs av en målsman, antingen fadern om denne var i livet eller också någon släkting.

Barn blev inte föräldralösa endast om föräldrarna dog utan det kunde också hända att en eller båda föräldrarna gick i kloster även om de hade små barn. Detta framställdes i olika helgonbiografier som ett berömvärt beteende och det att man lämnade sina barn sågs som ett tecken på yttersta fromhet.[341] Det är dock endast GL som nämner hur man skulle fördela arv om en man som hade barn gick i kloster. Enligt GL hade mannen i sådana fall rätt till en huvudlott som han då kunde ge till klostret. UL och VmL reglerar hur gåvor ska ges till kyrkor och kloster, men här handlar det om gåvor på dödsbädden som man gav för sin själ. Man hade rätt att ge en viss del av sin egendom utan arvingens samtycke eller om han var omyndig eller i fångenskap, men inte hela och om man gav mer än så hade barnet rätt att ta tillbaka gåvan inom ett år efter att det blivit myndigt.

Endast en lag uppger någon lägsta ålder för äktenskap, och då bara för kvinnor, nämligen HL, där en kvinna kunde gifta sig vid tolv års ålder. UL och VmL säger båda att kvinnan skall ha kommit till mogen ålder vid fästningen, annars har hon rätt att med sina fränders samtycke säga nej därtill och den som fäst henne skulle i sådana fall betala böter. Denna bestämmelse verkar mera vara till för frändernas bästa än för flickans, för om det var de som fäste henne hade de ju ingen anledning att stödja henne om hon ville säga nej till ett äktenskap. Istället var lagen ett redskap för fränderna när de ville bryta en trolovning. Man kan nog se det faktum att ingen av de andra lagarna nämner att en flicka som inte nått mogen ålder då hon fästes hade rätt att säga nej till äktenskapet som ett tecken på att äktenskapet var något som gjordes upp mellan brudens och brudgummens fränder och att i alla fall flickans åsikt inte tillmättes någon större betydelse.

Barn var själva syftet med äktenskapet och både i SdmL och VmL (även om VmL här är lite oklar.) kan vi se att det endast var om ett par hade barn samman som de hade några rättigheter till partnerns egendom.

Vissa uppgifter finns bara i en av lagarna även om man kan tänka sig att det var fråga om en allmänt spridd uppfattning som man bara inte ansåg behövde lagstadgas, så t ex VgLIIs upplysning att i den händelse att fadern var död hade en äldre broder rätt att aga barnen i dennes ställe. Ett annat exempel på unika regler är att ÖgL stadgar i vilken ordning man skall lösa barnen om en hel syskonkull sitter i träldom.

GL skiljer sig i många avseende från de andra landskapslagarna och det gäller också vad man berättar om det större barnet. De regler som finns i GL saknar helt motsvarighet i de andra lagarna och många av de andra lagarnas bestämmelser saknas i GL. I GL finns bestämmelser som reglerar prästhustrurs och prästbarns status och också bestämmelser om hur man friköper barn som sitter fångna i främmande härs händer. Ifråga om prästbarn var det om de var "lärda" liksom sin far som avgjorde deras ställning. Var de inte det följde de sin moders ätt.

Myndighetsålder
VgLI och SmL saknar uppgifter om myndighetsålder.

Myndighetsåldern varierar till viss del beroende på vilket område det gällde. I straffrättsligt hänseende uppger alla lagar, utom de två ovan som saknar uppgifter och HL, femton år som myndighetsålder. HL anger i Manhelgdsbalken myndighetsåldern för pojkar till tolv år.

Det var också vid femton års ålder som man fick vittna och gå ed på ting. Dock påpekar Lydekini Excerpter att så länge en man levde i odelat bo med sin fader skulle denne erlägga böterna om han begick något brott. Det var bara om han bröt edsöret och var tvungen att fly från landet som han själv fick ta sitt straff.

Även när mantalet skulle beräknas var det femton år som var myndighetsålder enligt ÖgL.

Vad det gäller giftermål är det bara HL som har några uppgifter om vid vilken ålder man ansågs myndig och då bara för kvinnor, nämligen tolv år.

När det handlade om skatter och pålagor var ibl and myndighetsåldern högre, de lagar som nämner sådana är UL och HL. UL säger att endast fria män över tjugo år som hade egendom för mer än nio marker skulle betala för konungens skeppsvister och HL säger att ledung och skatt skall erläggas av män som fyllt tjugo år och ägde minst 12 hälsingska örar eller uppburit arv. GL säger att vid femton år skall en man försörja sig själv, men först vid arton skulle han hålla vakt, vid tjugo bära fulla vapen och slutligen vid tjugotvå "svara för allt". GL säger också att en man skall föda sina oäkta döttrar till de är arton år. Det verkar som om man i GL allmänt ansåg att man blev vuxen senare än i lagarna från fastlandet.

I de flesta lagarna står på flera ställen att övermage är någon under femton år, så med de få undantag som är redovisade ovan, står det klart att myndighetsåldern under den tid som landskapslagarna var gällande rätt var femton år över hela landet utom i Hälsingland.

Brott och straff för omyndiga
Uppgifter om omyndiga och brott är av två slag: Brott begångna av omyndiga och brott där omyndiga var offren.

Jag börjar med den förra gruppen.

De typer av brott som oftast nämns i lagarna är dels dråp, misshandel och andra våldsbrott och dels stöld. Det gäller både vuxna och omyndiga. Till de fåtal brott som inte passar in i någon av ovanstående kategorier hör GLs stadgande att om ett barn blev skickat att hämta eld och olyckan var framme och elden spred sig skulle den som skickat barnet böta och inte barnet självt. Ett annat sådant brott som nämns är att man inte fick ta i dopfunten, vilket UL visserligen ansåg vara ett brott, men att eftersom barn inte förstod bättre skulle de inte straffas.

Dråp är det brott som det finns ojämförligt flest uppgifter om. Det faller sig naturligt, då det också är ett av de allvarligaste brotten och ger höga straff. Det är något som kan förvåna nutidens människor, att dråp bara gav bötesstraff och att det fanns brott som ansågs allvarligare. Högre bötesstraff utdömdes t ex för sk "högsta sår", dvs om man kastrerade någon.

Om en minderårig dräpte någon, vare sig det var av våda eller vilja, inom eller utom fredstid, skulle enligt de flesta lagar brottet alltid betraktas som vådaverk och böter skulle erläggas därefter. Det finns lagar som inte uttryckligen säger att det skall betraktas som vådaverk, men boten är alltid hälften eller mindre av en vuxen mans böter.

Angående dråp av barn så nämner alla lagar utom Bj och UL den möjligheten att en moder kunde dräpa sitt odöpt spädbarn. Detta brott bedömdes olika allvarligt i olika lagar. I Lydekini Excerpter kan vi se att tas hon på bar gärning är det belagt med dödsstraff. SmL anser att modern i ett sådant fall skall dömas till kyrkobot och liknande tankegångar hittar vi i GL där vi ser att modern kan klara sig från annat straff om hon redan har biktat sig och blivit ålagd kyrkobot. Just mord på odöpt spädbarn tas ofta upp i Kyrkobalken och inte i Manhelgds- eller Dråpsbalken eller motsvarande. I ÖgL skulle kvinnan böta full mansbot och det skulle tas från hennes egendom tills den var slut och först därefter skulle hennes målsman betala resten. I DL och VmL var boten för detta brott låg; tre respektive sex marker, vilket är mindre än vådaverksbot.

De flesta lagar har också en strängare syn på dråp inom familjen, sk inomsängsdråp, än på andra dråp. VgL I skriver ingenting speciellt om minderåriga, men inomsängsdråp skulle sonas med en pilgrimsfärd till Rom. I VgLII kallas dråp på familjemedlemmar för nidingsverk, liksom att dräpa en omyndig med vilja eller att slå sina föräldrar. Att säga att ett brott är nidingsverk är inte bara ett skällsord utan hade juridisk betydelse, den som begått det blev fredlös. Detta gällde även kvinnor om de dräpte sina barn. Övriga lagar, utom Bj och SmL som saknar uppgifter om inomsängsdråp och ÖgL som hade mycket stränga straff för barnamord, har höga bötesstraff, ända upp till tredubbel bot, om man dräper en familjemedlem, ibl and även för dråp på släktingar så långt ut som sysslingar. Dessutom skulle man i UL också böta till biskopen.

ÖgL säger att om en man eller kvinna dräper sitt barn efter att det är döpt skall han steglas och hon stenas.

De få omnämnanden av dödsstraff jag har hittat rör alltså alla föräldrars mord på sina barn. Om detta beror på att det fanns ett konkret behov av att avskräcka föräldrar från att döda eller sätta ut sina barn eller på att man helt enkelt ansåg det särskilt avskyvärt att döda ett litet barn kan vi inte veta, men om man väger in det faktum att nästan alla lagar har strängare straff för dråp på barn än på vuxna (med VgLI som undantag) så är det troligt att det senare var fallet.

Att dräpa en släkting fick enligt de flesta lagar ekonomiska konsekvenser. En grundprincip inom arvsrätten i de medeltida lagarna var nämligen att man aldrig kunde få arv efter någon man dräpt. I SdmL fick inte ens syskon till ett barn som mördats av sin far ärva, om de inte var halvsyskon och saknade blodsband med mördaren. Inte ens om föräldern dödade sitt barn av våda eller råkade aga det så hårt att det avled, men saknade uppsåt att döda hade han någon rätt till arv efter barnet enligt ÖgL. Arvet skulle istället förvaltas av den förälder som var oskyldig till dådet, eller av släktingar på den sidan. I UL, VmL och HL skulle föräldern som vållat barnets död gå vådaverksed och betala vådaverksbot. Dock var det endast den andra föräldern som hade rätt att väcka åtal.

Det hände naturligtvis även att andra än familjemedlemmar dräpte barn. Straffen var i allmänhet höga, dubbel eller tredubbel mansbot. Vissa lagar som UL, och VmL har olika bötesstraff i förhållande till hur gammalt barnet var. Den allra högsta boten för dråp i UL, 140-markersbot utkrävdes för dråp vid hemgång, inomsängsdråp och dråp på barn under sju år. I DL står att om vaggbarn blir dräpt skall det gäldas med full mansbot om det var en pojke och dubbel bot om det var en flicka. Äldre barn står det inget om, men just att man har särskilda bestämmelser om vaggbarn tyder på att barnets ålder hade betydelse för straffet. VmL gör också skillnad på vaggbarn, vilket var ett barn som var under tre år, barn mellan tre och sju år och barn över sju. Ju yngre barnet var desto högre bot.

Gutalagens rättssystem skiljer sig helt från fastlandslagarnas. I GL kan vi se att den vedertagna reaktionen på ett mord inte var rättegång, utan blodshämnd. Om den som skulle hämnas, arvingen, var omyndig hade hans släktingar rätt att hämnas i hans ställe. Man kunde också göra upp med dråparen och hans släkt och då var det fränderna som skulle ta emot mansboten.

Även ifråga om misshandel var det så att man räknade sår orsakade av barn som vådaverk oavsett uppsåt. De lagar som inte säger rätt ut att det alltid skall räknas som vådaverk, som SdmL, HL, UL har i alla fall mycket lägre bötesbelopp för en omyndig än för en vuxen våldsman. Omyndiga var dock vid vite skyldiga att, på samma sätt som vuxna, erbjuda den sårade läkare.

Om den omyndige var offret skulle enligt VgLI erläggas lika höga böter som för en vuxen, de andra saknar uppgifter om misshandel där offret var omyndigt.

Det är endast ÖgL som nämner så kallade manhelgdsbrott, dvs när man knuffar eller örfilar någon eller liknande. Här skulle böterna vara lika om man gjorde det mot en vuxen eller en omyndig.

Även ifråga om stöld fick minderåriga mildare straff, VgLI och II säger att om far och son stjäl tillsammans skall båda hänga, men bara om sonen är vuxen man. Vilket straff som drabbade en omyndig tjuv har vare sig VgLI eller VgLII några uppgifter om. SdmL, VmL och UL säger att om en omyndig stal skulle han böta � av en vuxen mans böter. HL säger att straffet skall vara halva tjuvsböter och ÖgL jämställer en minderårigs stöld med en vuxens snatteri. DL saknar liknande uppgifter, men är ensam om att tala om vad som händer om en man stjäl tillsammans med sina styvbarn. I sådana fall skulle endast hans del av egendomen vara förverkad, såvida de inte var myndiga och hade nyttjat det stulna tillsammans med honom. GL har inga allmänna uppgifter om vad som hände om minderåriga stal, men däremot en regel om pallande av frukt. Om ett barn plockade frukt innan den 8 september, då den var fredad, skulle han böta hälften mot en vuxen.

Naturligtvis fanns det ett intresse för en brottsling och hans anhöriga att hävda att han var omyndig och SdmL, ÖgL, UL och VmL säger att om någon ifrågasatte att den åtalade var omyndig skulle detta prövas med tolv eller fjorton mäns ed.

Särskilt allvarliga brott var brott mot konungens edsöre, t ex hemgång, stympning och att bryta kyrkofrid. Bröt man edsöret blev man dömd fredlös. Minderåriga kunde dock aldrig dömas fredlösa utan skulle böta istället.

Sexuellt utnyttjande av minderåriga nämns inte i någon av lagarna. Att det inte nämns kan bero på att man inte ansåg det brottsligt, tolvåriga flickor var ju tillräckligt gamla för att gifta sig enligt HL. Det kan naturligtvis också bero på att det inte förekom, det är ju inte ens i dag när det skrivs så mycket om det någon speciellt vanlig företeelse. Kanske var det sådant som inte kom fram eftersom man ofta bodde en bit från varandra och grannar därför saknade insyn. Incest nämns i två lagar, VgLII och VmL, men minderåriga barn nämns inte speciellt. Brottet låg i släktskapet, inte i maktförhållanden eller de inblandades ålder.

Även ofödda barn skulle gäldas med böter om de dräptes. GL, VgLII och ÖgL har lagar om misshandel som leder till missfall. I GL och ÖgLs fall var straffet halv, respektive hel mansbot för barnet och i VgLII står bara att det var häradsnämnden som bestämde straffet. Flera lagar, nämligen UL, ÖgL, VmL och GL stadgar att om en gravid kvinna blev dräpt skulle förövaren böta även för det ofödda barnet, ibland upp till full mansbot.

I medeltida lagar finns något som kallas önskebarn. Jag har tagit med uppgifter om dem under denna rubrik eftersom det handlar om barn och om brott, men egentligen begås inte brottet mot barn utan mot vuxna. Önskebarn nämns i SdmL, ÖgL, DL och VmL och är de barn som en man eller kvinna skulle ha kunnat avla om de inte blivit snöpta respektive dödade på väg mellan hennes föräldrahem och makens hem under bröllopet.

Om en man blev snöpt skulle böter erläggas inte bara för såret utan också full mansbot för en son och dubbel bot för en dotter. Detta gjorde att snöpa en man till ett av de brott som gav högst straff av alla.

Vad det gäller bruden så skulle hennes följeslagare skydda henne på väg till mannens hem, ända tills hon kom i makens säng, och om de misslyckades och hon dödades skulle de böta dubbel bot för henne, mansbot för sonen som hennes man aldrig skulle få med henne och dubbel bot för dottern. Dessa bestämmelser visar vilket värde man satte på barn i det medeltida samhället. Som tidigare nämnts var det först i och med att ett gift par fick barn tillsammans som de fick några som helst rättigheter till den andres egendom och det var t ex så att om en kvinna dog i ett barnlöst äktenskap, men hade barn från ett tidigare gifte gick hela arvet till dem och maken fick ingenting.

Om föräldrarna begick brott försökte man se till att barnen inte drabbades av straffet. Om en man bröt edsöret och därmed förverkade sin egendom var det bara hans lott som gick förlorad och inte hans barns del, för ingen kunde förverka en annans egendom. Denna regel finns i SdmL, ÖgL och VgLII.

En populär uppfattning inte bara om medeltiden, utan om allting som ligger före 1900-talet är att många barn blev ihjällegade i sina föräldrars sängar. En teori är att det var en form av barnbegränsning och alltså fördolt barnamord. Den teorin förbiser det faktum att om spädbarnet blev dödat så ammade ju inte mamman längre och förlorade därmed det skydd mot graviditet som amningen utgör. Metoden skulle alltså leda till en ny graviditet inom kort. Dessutom fungerar en sådan teori bara om man förutsätter att föräldrarna saknar känslomässiga band till sina barn. De landskapslagar som nämner ihjällegade barn, ÖgL och GL, förutsätter att barnets död var en olycka och arvet gick därför inte förlorat. Om barnets fädernefränder hyste misstankar mot modern skulle hennes fränder värja henne med ed. Vid ett enda fall anser ÖgL att det kan finnas skäl att misstänka att man legat ihjäl barnet med flit och det är om modern gift om sig och hon lagt barnet i styvfaderns säng. I sådana fall gick arvet förlorat.

Oäkta barn och barn av ofria
Oäkta barn var under medeltiden inte riktigt samma sak som man vanligen menar med begreppet. Att ett barn var fött utom äktenskapet gjorde det inte automatiskt till ett oäkta barn och även ett barn avlat och fött inom äktenskapet kunde i undantagsfall förlora sina rättigheter som äkta barn. För medeltidens människor var ett barns äkthet endast av intresse av arvsskäl, man lade inte in moraliska värderingar på det sätt som senare skedde.

Barn avlade utom äktenskapet räknades enligt landskapslagarna som äkta om föräldrarna var trolovade eller om de senare gifte sig med varandra så länge kvinnan under tiden inte var gift med någon annan. Detta gällde även om kontrahenterna varit gifta med andra mellan de avlade barnen och de gifte sig med varandra. VmL säger att om en man fäste en kvinna som han hade frillobarn med skulle barnen vara hans äkta barn, vare sig han levde eller var död.

Vid ett fåtal fall kunde barn födda inom äktenskapet förlora sin status som äkta barn, men att modern varit otrogen var inte ett av dem. Om en man däremot blev dömd fredlös innebar det att barn avlade medan han var fredlös, vare sig hans hustru var med honom i landsflykten eller om han i smyg besökte henne, saknade arvsrätt. De senare kallades föraktfullt för "risunge", barn avlat i skogen. Vad det gäller barn avlade utomlands säger UL och VmL att om barnet blev avlat utomlands, men fött efter att de fått komma hem igen hade det rätt till arv.

HL och UL har bestämmelser som rör barn till kvinnor som blivit härtagna. UL säger att om en kvinna var gravid när hon blev tagen av främmande här var det viktigt att hon omedelbart talade om detta för sina medfångar. Dessa skulle sedan vara hennes vittnen på att hennes man var far till barnet om hon kom hem igen. Då skulle kyrkans förman och de tolv äldsta männen i bygden pröva hennes och vittnenas trovärdighet. Enligt HL var det prästens sak att döma om mannen var far till barnet eller ej.

Enligt VgLI och II var det så att om en man försköt sin hustru och sedan avlade barn med henne var det barnet ett frillobarn som inte ärvde honom. De andra lagarna nämner inte denna möjlighet, kanske beroende på att man enligt dem inte hade rätt att skjuta sin hustru ifrån sig.

Västgötalagarna talar också som enda lagar om den möjligheten att ett äkta par kunde bli osams och att mannen då kunde försöka göra sig fri från kvinnan genom att säga att äktenskapet inte hade ingåtts på lagligt sätt. De vittnen som fanns vid bröllopet skulle då yttra sig och biskopen skulle enligt VgLII döma om äktenskapet var lagligt eller inte. Om äktenskapet förklarades olagligt blev barnen med ens oäkta och förlorade sin arvsrätt. Bestämmelsens huvudsakliga syfte verkar vara att skydda barnens rätt till arv. För att undvika den här typen av konflikter var det viktigt att äktenskapet ingicks på rätt sätt, med fästningsgåva och vittnen.

En gift kvinnas barn ansågs självklart som hennes makes och ärvde honom. Ville hans fränder efter hans död ifrågasätta om barnet var hans eller inte hade de vanligen ingen rätt att göra så, det var bara ÖgL som gav dem den möjligheten. Barn födda inom äktenskapet förutsattes vara avlade där också, en regel som för övrigt gäller än idag.

Oäkta barn, frillobarn, hade inte samma rättigheter som äkta barn. VgLI och VgLII ger frillobarn arvsrätt endast efter modern och inte ens om fadern saknade äkta barn hade de rätt till arv efter honom. När det gällde arv efter modern spelade det ingen roll om barnen var äkta eller oäkta, de ärvde lika mycket efter henne. Man får en känsla att det handlar mer om det faktum att faderskap är svårare att fastställa än moderskap än om moral, ifråga om arv efter modern har barnen ju samma värde i dessa lagar. Detta skulle kunna ses som ett stöd för Beth Grothe Nielsens påstående att äktenskapet inte tillmättes samma avgörande betydelse som efter reformationen och att kvinnor som fick oäkta barn inte utsattes för samma skam och sociala utstötningsprocess under medeltiden som senare[342].

I SdmL har oäkta barn också lika rätt till arv efter modern som äkta barn, men här har frillobarn även rätt till farsarv. Arvet var dock begränsat till tre marker, eller var tionde penning.

HL, Bj, UL och DL å sin sida skriver inget om arvsrätt efter modern, men ger viss arvsrätt efter fadern. Dels i form av pengar och dels i form av noggrant specificerade ägodelar (HL). I VmL hade frillobarn viss arvsrätt efter fadern, men ärvde modern bara om hon saknade äkta barn.

Detta gällde dock bara om föräldrarna var ogifta, åtminstone enligt SdmL och UL, för barn avlade i hordom eller skyldskapsbrott fick inte ärva.

ÖgL saknar helt arvsrätt för frillobarn.

Enligt GL ärvde frillobarn bara om mannen saknade äkta söner. Detta gällde om frillobarnen var avlade med en gotländsk kvinna. GL har också mycket detaljerade beskrivningar av vad en man var skyldig att ge sina oäkta barn med en utländsk kvinna när de blivit fullvuxna, om de ville lämna honom. Där ingår bl a vapen (för män), sängutrustning och kläder . Det var också fadern som enligt GL skulle försörja frillobarnen under deras uppväxt.

Även om VgLII och ÖgL inte ger frillobarn någon arvsrätt efter fadern fanns dock möjligheten att ge jord i gåva till sitt frillobarn. Detta skulle i så fall kungöras på tinget, i överenskommelse med arvingarna.

Speciella regler gällde för barn avlade vid våldtäkt, enligt SdmL, HL, ÖgL, UL och VmL. Om mannen blev fälld för våldtäkten hade barnet rätt till arv efter honom och hans släkt närhelst arv kunde tillfalla det. GL sätter som villkor att kvinnan har vittnen som intygar att hon talat om för dem att hon blivit våldtagen vid den tid som hon blev gravid.

I VgLII står att om man lämnar en kvinna som är havande i barnafaderns vård och hon dör i barnsäng skall han böta tre marker för hennes död och också för lägersmålet. VmL säger att om en kvinna som legat i lönskaläge dog i barnsäng skulle fadern till barnet gälda vådaverksbot för det.

Alla dessa regler fungerar naturligtvis bara om man vet vem fadern är och om han antingen erkänner faderskapet eller det bevisas på tinget att han är fadern. Det var säkert det vanligaste att mannen erkände faderskapet och långvariga frilloförhållanden verkar inte ha varit ovanliga. Det visar ju bl a de mycket generösa regler för hur man kunde göra frillobarn äkta i efterhand.

Utomäktenskapliga sexuella förbindelser var förbjudna enligt landskapslagarna, men det var ganska svårt att bli fälld eftersom man bara kunde bli dömd för lönskaläge om man blev tagen på bar gärning eller om barn blev resultatet av förbindelsen.

Alla landskapslagarna utom VgLI, BJ och SmL innehåller bestämmelser om hur man skall fastställa faderskap. Vanligen skulle kvinnan eller hennes giftoman föra åtal mot barnafadern som skulle värja sig med vittnesmål och ed. Förlorade han skulle han enligt VgLII böta eller dömas fredlös. SdmL ger barnet två chanser för om kvinnan misslyckades med att binda mannen vid faderskapet lämnades frågan öppen tills barnet var myndigt och det kunde då själv föra åtal mot fadern. Vann barnet var mannen tvungen att erkänna honom som sitt frillobarn, men förlorade barnet var det tvunget att lämna landet. Man kan tänka sig att det kunde vara lättare att se eventuella familjelikheter efter att barnet vuxit upp. Att vara tvungen att lämna landet tycks mig dock som ett hårt straff för att ha misslyckats med att få sin far att erkänna en. Även VmL säger att barnet i sådana fall skall lämna landet när det är myndigt, medan HL är lite mildare och överlåter åt biskopen att avgöra om barnet skall få stanna i landet eller ej.

Enligt UL kunde biskopens länsman se till att målet kom upp inför biskopen om han ansåg att mannen felaktigt blivit frikänd från faderskapet.

Som i nästan alla andra fall skiljer sig GL en del från de andra lagarna. Själva sättet att fastställa faderskap uppvisar inga radikala skillnader från de andra lagarna och inte heller böterna även om de är ganska höga, men det är endast GL som gör skillnad i bötesbeloppet beroende på om kvinnan är inländsk eller utländsk.

VmL och DL skiljer mellan om mannen erkänner att han legat med kvinnan, men säger att barnet inte är hans och om han förnekar att han överhuvudtaget haft sexuellt umgänge med henne. I det förra fallet var beviskraven lägre när det gällde att fastställa faderskapet.

Böterna i lägersmål var ganska låga. I VgL är det kvinnans fränder som skall ta emot böterna, eftersom hon inte skall vinna något på sin synd, medan UL och VmL säger att böterna skall kvinnan ha. Möjligen sågs dessa som ett slags underhåll för barnet under de första åren.

Lagarna reglerar också vem som skulle sörja för det oäkta barnet. I UL och VmL står att de tre första åren skall modern försörja barnet, sedan skall den vars förmåga att sörja för barnet är störst göra det, men man poängterar att det är bådas ansvar. På ett annat ställe står att det är moderns ansvar att föda sitt frillobarn tills det är avvant. Detta behöver inte innebära en motsägelse eftersom man mycket väl kan tänka sig att barn ammades tills de var tre år. Att amma länge var både ett sätt att ge barnet billig och bra näring och ett sätt att förhindra nya graviditeter.

Efter att barnet avvants skulle som sagt den av föräldrarna som hade bäst råd föda barnet, men saknade båda ekonomiska möjligheter att ta hand om det skulle barnet, enligt UL och VmL, tigga sig fram. Föräldrarna var dock ansvariga för all skada barnet åsamkade tills det var sju år.

Lämnade föräldrarna bort barnet till en fostermor och det där dog av vanvård var det, återigen enligt UL, biskopens sak att avgöra vem som skulle göra kyrkobot för barnets död och fostermodern skulle böta.

De flesta regler i landskapslagarna som rör barn av ofria handlar om barn där fadern är fri och moder träl.

De flesta uppgifterna om ofrias barn kommer från ÖgL och därför är det endast när de andra lagarna har bestämmelser som skiljer sig från denna lag som jag anger det, annars är det ÖgLs syn på barn av ofria som redogörs för.

Om en fri man avlade barn med en annans trälkvinna var han skyldig att lösa barnet från träldomen innan det var sju år och ersätta ägaren för förlorade dagsverken och sänglag. Det var faderns skyldighet att ta hand om barnet och det skulle vara fritt. Summan han skulle betala när han löste barnet steg med barnets ålder och när det var sju år skulle full lösen gäldas. Det var faderns sak att på tinget bevisa att han var far till barnet och att han skulle lösa det till frihet och inte till träldom. Förnekade han sitt barn med en trälkvinna hade han senare ingen rätt att ångra sig.

Om trälkvinnan dog under förlossningen skulle barnafadern böta sex marker, vilket var dubbelt så mycket som han skulle böta för en fri kvinnas död i motsvarande situation.

Om en bonde gjorde sin egen trälkvinna med barn skulle barnet vara fritt och det gällde även om bröder satt i oskiftat bo och den ene gjorde den andres trälkvinna med barn. För detta fick ingen någon ersättning.

Fria och ofria kunde gifta sig med varandra, men vi vet inte hur vanligt detta var. Om en träls husbonde påstod att han var fri och bad om en fri kvinna till hustru åt honom eller tvärtom, så skulle både trälen och dennes avkomma vara fria och trälkvinnan skulle dessutom ha en fri kvinnas hemföljd. Om någon medvetet gifte sig med en träl eller trälkvinna begränsades kvinnas hemföljd till sex örar och när de senare dog fick trälens ägare 2/3 av deras gemensamma bo och den efterlevande 1/3. Barnen i en sådan förening gick alltid till den bättre hälften och var fria. UL har här uppgiften att även barn där båda var ofria blev fria. Kanske beror det på att träldomen vid denna tid är avskaffad. Gifte en man bort sin träl med en annan mans trälkvinna tog mannens ägare 2/3 av boet och kvinnans 1/3 av boet och dessutom barnen vid deras död.

Arv och föräldralösa
En stor del av landskapslagarna upptas av olika bestämmelser om arv. Ägandeförhållanden och bestämmelser som rör detta är det som dominerar i hela den medeltida lagstiftningen. Jag har dock begränsat mig så till vida att jag bara har tagit med regler där det står att det handlar om minderårigas situation. Ordet barn är annars väldigt frekvent i arvsbestämmelserna, men vanligen betecknar det släktrelationen och inte åldern på den som omnämns.

Genomgående gäller att barn var de som i första han ärvde sina föräldrar, vissa lagar som HL, UL, ÖgL och VmL ger maken/makan viss rätt till arv efter partnern, men vanligen hade man ingen arvsrätt efter sin äkta hälft. Det man i de ovan nämnda lagarna hade rätt till var en tredjedel av det gemensamma lösöret, men partnern hade ingen rätt till jorden. Bj ger kvinnan rätt att få tillbaka sin morgongåva när mannen dog om äktenskapet var barnlöst, annars ingick den i barnens arv.

Arv fördelades vanligen så att döttrar ärvde hälften mot söner efter både fader och moder. Undantag utgör i VgLI och VgLII en kvinnas frillobarn; där ärver söner och döttrar lika och Bj där en äkta söner och döttrar ärver lika mycket av både fars- och morsarv.

Bakarv och syskonarv var vanligt förekommande då många dog unga. SdmL säger om syskonarv att om både hel och halvsyskon finns så ärver halvsyskonen hälften mot helsyskon. HL instämmer på ett ställe, men ger på ett annat ställe halvsyskon rätt till arv bara om helsyskon saknas och UL ger halvsyskon � och helsyskon 3/4. Det är också ÖgLs uppfattning, att halvsyskon bara ärver om inga helsyskon finns. Bakarv var när föräldrar ärvde sina barn. ÖgL säger att om ett barn dör och det hade egendom som det ärvt från en fadern ärver modern lika mycket som en sons lott. Om det var fadern som levde och det döda barnet hade fått arv efter sin mor skulle arvet gå till fadern som ärvde både för sig och sina söner om de satt i gemensamt bo. Hade boet skiftats var det bara fadern som ärvde barnet. UL ger hälften till föräldrarna och hälften till syskonen, medan andra lagar bara säger att arvet går till föräldrarna och överhuvudtaget inte nämner syskonarv.

I beskrivningarna av vad som händer om en förälder dör finns skillnader mellan västgötalagarna och de övriga lagarna. De senare är mer detaljerade i sin beskrivning och beskrivningen nedan bygger när inget annat anges på dem. Att en eller båda föräldrarna dog medan barnen var små var förmodligen inte ovanligt. Om fadern dog kunde det i praktiken innebära att barnen blev helt föräldralösa om modern ville gifta om sig. Gården som de bodde på var ju barnens egendom och inte hennes och även de lagar som ger henne rätt till en del av egendomen stadgar att barnens egendom skall frånskiftas innan nytt äktenskap ingås. Efter att barnens del frånskiftats kunde de, med fädernefrändernas samtycke bilda bolag med modern och hennes nye man och lägga sin jord till deras och bruka den tillsammans. Men det kunde också, enligt VgLI och VgL II, gå så att modern flyttade till den nye mannens gård och satte en hemmafödd träl eller trälkvinna att ta hand om gården och barnen. Dock var hon enligt dessa lagar skyldig att besöka gården tre gånger om året och det var också hon som tillsammans med farfadern, om han levde, som rådde över gården och barnen. Andra lagar, som VmL, UL och ÖgL, tar ifrån modern all bestämmanderätt över barnen och gården om hon ingår nytt äktenskap. Så länge modern var ogift var det vanligen hon som i samråd med fädernefränderna rådde över barnen och gården.

Om en man lade samman styvbarnens egendom med sin egen genom giftermål utan att först ha frånskiftat deras del av arvet efter kvinnans förre man skulle han böta.

Om båda föräldrarna dog skulle enligt HL, ÖgL, DL och UL barnens fränder på båda sidor tillsammans råda för dem och deras egendom. Tvistade mödernefränder och fädernefränder skulle prästen tillsammans med rättrådiga män, eller tinget besluta vem som skulle råda för barnen. VgLI, VgLII, SmL, SdmL och Bj saknar uppgifter om fall när båda föräldrarna är döda. GL säger att om fadern dör och något av barnet är omyndigt, får inte hans syskon skifta boet förrän han uppnått vuxen ålder. Om ekonomiska omständigheter tvingade dem att sälja av jord skulle de istället välja att pantsätta jorden och de skulle ta lika mycket av allas lotter. Om någon tog till sig barnet och sörjde för det hade syskonen däremot ingen rätt att ta av dennes lott även om de var tvungna att sälja jord för att få mat.

Den som förvaltade ett barns arv, vare sig det var den andra föräldern eller om det var en frände, var skyldig att en gång om året göra räkenskap. Lagarna är mycket restriktiva vad det gäller försäljning, köp och byte av barns jord. Byte av jord fick bara göras mot bättre och barnet hade också rätt att efter att han blivit myndig häva köpet. Något som säkert avskräckte folk från att göra affärer med jord som förvaltades åt en omyndig. Om fränderna saknade möjligheter att försörja barnet kunde de vända sig till tinget och där få dom på att de hade rätt att sälja barnets jord.

Om den som haft flera äktenskap hade flera olika kullar barn i de olika äktenskapen skulle arvegodset delas lika mellan kullarna. Detta gällde jorden, medan det lösöre som föräldern skaffat i sista äktenskapet skulle ärvas av barnen i detta äktenskap, liksom de skulder hon gjort i detta äktenskap. Om det sista äktenskapet var barnlöst delade alla hennes tidigare kullar lika även av lösöret. Samma regler gällde för män.

Att en förälder ingick ett nytt äktenskap kunde sluta med en tragedi för barnet. Även om det säkerligen var ovanligt, så tyder ju ändå det faktum att lagen nämner det ,på att det förekom att styvföräldrar mördade sina styvbarn för att säkra arv åt sina egna barn. VgLI och II innehåller båda uppgifter om straffet för kvinnor som förgjort sina styvbarn. Dessa kvinnor dömdes att bli fredlösa, något som var mycket ovanligt att kvinnor blev.

I ÖgL kan vi se att om ett spädbarn blev ihjällegat i styvfaderns säng förlorade modern rätten till arv efter barnet. Man ansåg det alltså som en realitet att barn dräptes på detta sätt för att komma åt arvet efter den tidigare maken.

Om någon förälder mördade för att få ett arv till sig och sina barn förlorade också barnen rätten till det. Huvudregeln var som tidigare nämnts att den som mördat någon för att få ett arv aldrig kunde få det.

Slutsatser

Det kan här vara på sin plats att gå tillbaka till de frågor jag ställde i början av uppsatsen och försöka besvara dem:

Vilken slags upplysningar om barns liv kan vi finna i lagmaterialet?

Hela uppsatsen är egentligen ett svar på denna fråga, men om man skall välja ut de vanligaste typerna av upplysningar så är det uppgifter som rör barns ekonomiska och juridiska rättigheter, arv, dop och deras roll som brottsoffer och brottslingar. Dessutom finns vissa beskrivningar som ger en bild av delar av barns vardag under medeltiden, framför allt spädbarnens vård.

Kan man finna regionala skillnader i uppfattningen om och behandlingen av barn i materialet?

Att det finns skillnader mellan lagarna är ställt utom allt tvivel, men om dessa beror på när lagarna är skrivna eller var kan man naturligtvis diskutera. I fråga om t ex synen på själamässor, dop och konfirmation anser jag att det finns tydliga skillnader mellan Götaland och Svealand. I Götalagarna är t ex dopet högst prioriterat, medan Svealagarna sätter att ge en man sista smörjelsen före, eftersom faddrar eller föräldrar kan ge barnet dopet i nödfall.

Inte oväntat finns det också en mycket tydlig skillnad mellan GL och fastlandslagarna. Då GL dels anses behålla många äldre lagar och dessutom ha fått mycket influenser från områden utanför Sverige är detta inte ägnat att förvåna.

Att Bj och SmL i så stor utsträckning saknar uppgifter är intressant. I SmLs fall beror det på att endast kyrkobalken är bevarad. Innehållet i Kyrkobalken vad det gäller barns villkor överensstämmer dock såpass väl med VgLI och II att jag håller det för troligt att SmL liknade dessa lagar i sin syn på barnen och deras rättigheter.

Vad det gäller BJ är det svårt att veta varför den är så kortfattad när det gäller barn. Överhuvudtaget är BJ en mycket mindre utförlig lag än landskapslagarna. En teori jag har är att det skulle kunna vara så att man i Bj endast skrev ner de regler där man fann det nödvändigt att markera skillnader mot lagen som gällde den omgivande landsbygden eller där den rådande landskapsrätten saknade bestämmelser. Behoven av lagstiftning var ju olika i en handelsstad och på landsbygden. För detta talar att man hittat Bj sammanbunden med SdmL. Därför skulle t ex i Lödöse, där man använde Bj, stadsrätten vara gällande lag så länge den kunde appliceras på en situation, medan man annars gick till VgL.

Sker det en utveckling över tid? Finns det skillnader mellan de äldsta och de yngsta lagarna?

När jag påbörjade arbetet med denna uppsats trodde jag att det var en av de saker jag skulle upptäcka, men jag har inte kunnat hitta så tydliga skillnader mellan de äldsta och yngsta lagarna i materialet att man kan se en entydig utveckling över tid. Skillnader finns mellan olika lagar, men något mönster som beror på lagarnas inbördes ålder går inte att slå fast. Detta beror troligen på att tidsspannet mellan den yngsta och den äldsta lagen är så pass kort, det rör sig om mindre än hundra år. Flera av lagarna bygger till stor del på andra lagar, vilket ju också är en av de källor till datering som vi har, och det minskar naturligtvis också skillnaderna.

Dock anser jag att man kan se en klar skillnad mellan VgLI och övriga lagar, GL undantagen, som beror på att ett äldre sätt att skipa rättvisa tar sig uttryck i denna lag.

GL skiljer sig naturligtvis också den från VgL, men genom att ha bevarat än mer ålderdomliga regler som rör t ex blodshämnd och prästbarn och prästfruar.

Var man medveten om barndomen som en speciell period i en människas liv?

Som jag nämnt under tidigare forskning hävdade Ariès att människorna under medeltiden inte uppfattade barndomen, utanför den första spädbarnstiden, som en egen period utan att man såg barn som mindre, ofullkomliga vuxna. Han menar att barn över sju år jämställdes med vuxna och att man inte såg någon skillnad mellan dem och andra vuxna. Shahar argumenterar mot detta och hävdar t ex att pojkar under fjorton år och flickor under tolv i europeisk medeltida lagstiftning ansågs sakna uppsåt och därför inte kunde straffas på samma sätt som vuxna[343]. Detta skulle visa att man såg skillnaden mellan barn och vuxna. Detsamma kan man se i de svenska lagarna, det enda som skiljer är att straffmyndighetsåldern var femton år.

I landskapslagarna kan vi se att medeltidens människor var mycket väl medvetna om barndomen som en speciell period i livet. De ansåg förvisso att den var avslutad något tidigare än vad vi idag gör, vid femton, i vissa fall vid tolv års ålder, men att barn skilde sig från vuxna framgår tydligt av materialet. Å andra sidan blev man enligt vissa lagar inte fullt vuxen förrän vid tjugo, t o m tjugotvå års ålder.

De bestämmelser som rör ägande och arv är alla ägnade att skydda barn som blev föräldralösa och det är också reglerat hur man skulle sörja för dem. Straffen för olika former av våldsbrott och stöld är vanligen hälften mot för en vuxen och en omyndig kunde aldrig dömas fredlös. Barn ansågs inte kunna ställas till fullo till svars för sina handlingar och därför jämställdes deras brott oftast straffrättsligt med vådaverk.

Allt detta visar på att man var medveten om barndomen som en speciell period i livet och drog en skarp gräns mellan myndiga och omyndiga i de flesta avseenden. Lagarna visar också att man ansåg att barn behövde särskilt beskydd och omtanke under uppväxttiden och att man försöker skydda barn och deras rättigheter. Om man bara ser till lagarna och den syn på barn och de rättigheter och möjligheter de har man kan finna där, så skiljer sig inte detta så mycket från barns rättigheter idag. Straffen var annorlunda, men precis som idag ansåg man att unga människor skulle behandlas mildare än vuxna, myndighetsåldern var tre år lägre än idag, men precis som nu innebar den att man fick både rättigheter och skyldigheter, av ungefär samma slag.

Landskapslagarna innehåller många olika typer av uppgifter som rör barn. Huvudsakligen så är det uppgifter som rör barns ekonomiska och juridiska rättigheter, arv, dop och deras roll som brottsoffer och brottslingar. Dessutom finns vissa beskrivningar som ger oss inblick i delar av barns vardag under medeltiden, framför allt spädbarnens vård.

Uppgifterna om havandeskap är huvudsakligen av fyra slag: Lagar mot fosterfördrivning, straff för den som slår en gravid kvinna så att hon förlorar sitt barn, lagar om dråp på gravida kvinnor och bestämmelser som reglerar en gravid kvinnas rättigheter om maken dör. Denna sista regel är egentligen bara en utvidgning av barnbegreppet till att gälla även foster och var bara aktuell om paret saknade andra barn. Lagen innebär att ett barn har rätt till arv efter sin far även om det inte föds förrän efter hans död. Här står att barnet skall vara fött inom tio månader eller att graviditeten skall synas inom tjugo veckor efter hans död. Att en kvinna var gravid med sin makes barn gav henne även rätt att företräda detta barn i dess egenskap av makens arvinge i rättsliga sammanhang.

Lagar om spädbarn handlar mestadels om dop, om vad som avgör om ett barn skall anses vara fött levande, om mödrar som dräper sina nyfödda och om andra former av dråp på barn. GL ger oss dessutom en beskrivning av hur små barn skall vårdas vi dryckeslag.

Alla landskapslagarna lägger stor vikt vid dopet. Det finns ofta beskrivningar av hur ett dop skall gå till, både nöddop och andra dop. Lagarna innehåller också prioriteringsordning för prästen om han samtidigt skulle få bud om att döpa ett barn, ge en man sista smörjelsen och viga ett lik. I Götalagarna är dopet högst prioriterat, medan Svealagarna sätter att ge en man sista smörjelsen före, eftersom faddrar eller föräldrar kan ge barnet dopet i nödfall. Dopet var enligt VgLI, VgLII, SmL och HL ett krav för att ett barn skulle ha rätt till arv, medan de andra lagarna istället har beskrivningar av vilka kriterier som skall uppfyllas för att ett barn skall anses vara levande fött. Där ingår att barnet skall andas, ha hår och naglar och suga på sin moders bröst.

Flera omnämnanden gör att man kan dra slutsatsen att det normala var att kvinnor ammade sina barn själva.

Möjligen, enligt de bestämmelser som finns om vem som skall föda ett frillobarn, så länge som tre år.

Det finns få uppgifter om utsättande av barn. DL säger att om barnet uppfyller de ovan nämnda kriterierna skall det få dopet, men inget står om vad som händer om barnet inte gör det. Detta kan vara en referens till utsättande av barn, men det enda entydiga uttalandet om det är när GL stadgar att alla barn som föds på Gotland skall födas upp och inte kastas ut.

Att en mor dräpte sitt nyfödda barn bedömdes väldigt olika i olika områden i Sverige. Enligt Lydekini excerpter skulle en kvinna som togs på bar gärning dömas till döden, medan DL och VmL har låga penningböter som straff. Barnets värde ökade vanligen med dopet och döpta barns dråp skulle vanligen gäldas med full mansbot.

Ihjällegade barn uppfattades som ett olycksfall och gav vanligen inget straff, så vida inte barnet lagts i en styvfaders säng och dött där, eftersom man då kunde misstänka brottsligt uppsåt. GL säger här att ingen bot skall erläggas för barnet om modern inte har uppsikt över det eller lägger sig tillsammans med det i en säng där det finns druckna män.

Barn, från de första åren tills det de blivit myndiga omnämns i vitt skilda sammanhang, men huvudsakligen har jag hittat uppgifter som rör ägande och ekonomiska transaktioner, juridisk ställning, konfirmation och själamässor vid barns död.

Barn hade inte rätt att själva förfoga över sin egendom. Barns egendom härrörde alltid från arv och det var barnets föräldrar eller dess fränder som rådde över barnets egendom. Att sälja, köpa eller byta jord med en omyndig var straffbart. Inte heller barnets målsman kunde utan vidare förfoga över barnets jord utan hade i praktiken endast möjlighet att byta jord mot jord, och måste han alltid byta till sig bättre jord. Barnet hade i andra fall rätt att ta tillbaka sin bördsjord när det blev myndigt.

Om ekonomiska omständigheter tvingade barnets målsman att sälja av barnets jord för att föda det var han tvungen att ha de övrig frändernas samtycke och dessutom att få godkännande och lysa det på tinget.

Barn fick inte heller köpa och sälja lösöre, dvs allt utom jord. Vissa lagar ger barnen rätt att göra inköp för en mindre summa, medan andra förbjuder det helt. Den som sålde gjorde affärer med en omyndig skulle böta och köpet hävas. Undantaget var torgköp som alltid låg fast.

Även i rättsliga sammanhang var det barnets målsman som företrädde honom och en omyndig fick inte gå ed eller vittna på tinget.

Götalagarna nämner att prästen eller biskopen skall konfirmera barn, svealagarna saknar säkra uppgifter om detta.

Vad det gällde själamässor skulle full själagåva alltid erläggas för barn som fått ut sitt arv. För de andra barnen skulle en mindre själagåva ges, som ibland varierade beroende på barnets ålder eller position i syskonskaran.

I GL, men ingen annanstans, finns regler om prästers barn och deras status. Såvida prästbarnen inte själva var lärda följde de moderns ätt ifråga om rättigheter, skyldigheter och status.

I de flesta lagarna står på flera ställen att övermage är någon under femton år. Undantaget är HL anser att man är myndig vid tolv. Denna myndighetsålder gällde i de flesta fall, såsom ekonomiskt och juridiskt, men när det handlade om skatter och pålagor var ibland myndighetsåldern högre. Både UL och HL har satt gränden vi tjugo år för när man skall betala skatt och avgifter till konungens ledung och skeppsvister.

GL säger att vid femton år skall en man försörja sig själv, men först vid arton skulle han hålla vakt, vid tjugo bära fulla vapen och slutligen vid tjugotvå "svara för allt". GL säger också att en man skall föda sina oäkta döttrar till de är arton år. Det verkar som om man i GL allmänt ansåg att man blev vuxen senare än i lagarna från fastlandet.

Uppgifter om omyndiga och brott är av två slag: Brott begångna av omyndiga och brott där omyndiga var offren.

De typer av brott som oftast nämns i lagarna är dels dråp, misshandel och andra våldsbrott och dels stöld. Det gäller både vuxna och omyndiga.

Dråp är det brott som det finns ojämförligt flest uppgifter om.

Straffen var i allmänhet höga för dråp på barn, dubbel eller tredubbel mansbot. Vissa lagar har olika bötesstraff i förhållande till hur gammalt barnet var och boten var då högre för yngre barn än för äldre. De få omnämnanden av dödsstraff jag har hittat rör alla föräldrars mord på sina barn.

De flesta lagar har också en strängare syn på dråp inom familjen, sk inomsängsdråp än på andra dråp.

Gutalagens rättssystem skiljer sig helt från fastlandslagarnas. I GL kan vi se att den vedertagna reaktionen på ett mord inte var rättegång, utan blodshämnd.

Även ofödda barn skulle gäldas med böter om de dräptes. Om någon slog en kvinna så att hon förlorade sitt barn skulle han betala ända upp till hel mansbot. Likaså skulle om en gravid kvinna blev dräpt, bot erläggas även för det ofödda barnet, ibland upp till full mansbot.

Sk önskebarn var barn som ännu inte var avlade och vid två brott skulle den som begått dådet böta även för deras liv. Det ena var om man kastrerade en man och det andra om en brud blev dräpt medan hon var i brudföljets vård på väg till mannens hem. I båda dessa fall skulle man böta mansbot för en son och dubbel bot för en dotter som aldrig skulle komma att avlas.

Även ifråga om misshandel var det så att man räknade sår orsakade av barn som vådaverk oavsett uppsåt. Omyndiga var dock vid vite skyldiga att, på samma sätt som vuxna, erbjuda den sårade läkare.

Om den omyndige var offret skulle enligt VgLI erläggas lika höga böter som för en vuxen, de andra saknar uppgifter om misshandel där offret var omyndigt.

Även när det gällde stöld var straffet lägre om brottet begicks av en omyndig, oftast halva bötesbeloppet.

Naturligtvis fanns det ett intresse för en brottsling och hans anhöriga att hävda att han var omyndig och flera lagar reglerar hur man skall pröva vad som är sant om ord står mot ord ifråga om en brottslings ålder.

Om det var fadern som bröt edsöret och därmed förverkade sin egendom var det bara hans lott som gick förlorad och inte hans barns del, för ingen kunde förverka en annans egendom.

Sexuellt utnyttjande av minderåriga nämns inte i någon av lagarna. Incest nämns i två lagar, men minderåriga barn nämns inte speciellt. Brottet låg i släktskapet, inte i maktförhållanden eller de inblandades ålder.

Oäkta barn var under medeltiden inte riktigt samma sak som man vanligen menar med begreppet. Att ett barn var fött utom äktenskapet gjorde det inte automatiskt till ett oäkta barn och även ett barn avlat och fött inom äktenskapet kunde i undantagsfall förlora sina rättigheter som äkta barn.

I landskapslagarna är ett barns äkthet endast av intresse av arvsskäl. Barn avlade utom äktenskapet räknades enligt landskapslagarna som äkta om föräldrarna var trolovade eller om de senare gifte sig med varandra så länge kvinnan under tiden inte var gift med någon annan. Detta gällde även om kontrahenterna varit gifta med andra mellan de avlade barnen och de gifte sig med varandra.

Vid ett fåtal fall kunde barn födda inom äktenskapet förlora sin status som äkta barn. Om en man blev dömd fredlös innebar det att barn avlade och födda medan han var fredlös, vare sig hans hustru var med honom i landsflykten eller om han i smyg besökte henne, saknade arvsrätt. Föddes de efter att han kommit hem och fått fred igen var de arvsberättigade.

Om en kvinna var gravid när hon blev tagen av främmande här var det viktigt att hon omedelbart talade om detta för sina medfångar. Dessa skulle sedan vara hennes vittnen på att hennes man var far till barnet om hon kom hem igen. Det var kyrkan som bedömde om hon var trovärdig eller inte och om barnet hade rätt till arv.

En gift kvinnas barn ansågs självklart som hennes makes och ärvde honom.

Oäkta barn, frillobarn, hade inte samma rättigheter som äkta barn. VgLI och VgLII ger frillobarn lika arvsrätt efter modern som äkta barn, men inte ens om fadern saknade äkta barn hade de rätt till arv efter honom. ÖgL saknar helt arvsrätt för frillobarn. Även om dessa lagar inte ger frillobarn någon arvsrätt efter fadern fanns dock möjligheten att ge jord i gåva till sitt frillobarn.

Svealagarna ger viss arvsrätt efter fadern. Dels i form av pengar och dels i form av noggrant specificerade ägodelar. I dessa lagar hade frillobarn oftast arvsrätt efter modern bara om hon saknade äkta barn.

Barn avlade genom äktenskapsbrott eller skyldskapsbrott hade ingen arvsrätt.

Speciella regler gällde för barn avlade vid våldtäkt. Om mannen blev fälld för våldtäkten hade barnet rätt till arv efter honom och hans släkt närhelst arv kunde tillfalla det.

För att man skulle veta vem som var far till ett barn krävdes att han antingen erkände faderskapet eller det bevisades på tinget att han var fadern. Det var säkert det vanligaste att mannen erkände faderskapet och långvariga frilloförhållanden var inte ovanliga. Det visar de generösa regler som finns för hur man kunde göra frillobarn äkta i efterhand. Om han inte erkände faderskapet fick kvinnan, hennes giftoman eller det oäkta barnet efter att det blivit myndigt, åtala mannen på tinget.

Barnafadern skulle värja sig med vittnesmål och ed. Förlorade han skulle han böta och erkänna barnet som sitt eller, enligt vissa lagar, dömas fredlös. Om kvinnan och barnet förlorade var barnet enligt SdmL och VmL att lämna landet. GL gör skillnad på om kvinnan är utländsk eller från Gotland, men liknar i övrigt de andra lagarna.

Böterna i lägersmål var ganska låga. Västgötalagarna ger dess till kvinnans giftoman, medan UL och VmL ger dem till kvinnan, möjligen som ett slags underhåll för barnet eftersom modern skulle sörja för det de tre första åren. Därefter skulle den som hade bäst råd försörja barnet, men det betonas ändå att barnet är bådas ansvar. Både vad det gäller att försörja det och som ansvarig för eventuell skada som barnet orsakar innan det blivit sju år gammalt. Kunde ingen av föräldrarna försörja sitt frillobarn skulle det tigga sig fram.

Dog en kvinna som legat i lönskaläge i barnsäng skulle fadern betala vådaverksbot för hennes död.

De flesta regler i landskapslagarna som rör barn av ofria handlar om barn där fadern är fri och moder träl.

Om en fri man avlade barn med en annans trälkvinna var han skyldig att ta hand om barnet och det skulle vara fritt. Han skulle lösa barnet från träldom innan det var sju år och ersätta ägaren för förlorade dagsverken och sänglag. Förnekade han sitt barn med en trälkvinna hade han ingen rätt att ångra sig senare. Om en bonde gjorde sin egen trälkvinna med barn skulle barnet vara fritt.

Om trälkvinnan dog under förlossningen skulle barnafadern böta dubbelt så mycket som han skulle böta för en fri kvinnas död i motsvarande situation.

Fria och ofria kunde gifta sig med varandra. Om en fri person gifte sig med en träl eller trälkvinna fick trälens ägare 2/3 av deras gemensamma bo när han dog och den efterlevande 1/3. Barnen i en sådan förening gick alltid till den bättre hälften och var fria. UL har här uppgiften att även barn där båda var ofria blev fria. Kanske beror det på att träldomen vid denna tid är avskaffad. Gifte en man bort sin träl med en annan mans trälkvinna tog mannens ägare 2/3 av boet och kvinnans 1/3 av boet och dessutom barnen vid deras död.

En stor del av landskapslagarna upptas av olika bestämmelser om arv. Ordet barn förekommer väldigt ofta i arvsbestämmelserna, men vanligen betecknar det släktrelationen och inte åldern på den som omnämns.

Genomgående gäller att barn var de som i första han ärvde sina föräldrar, vissa lagar ger maken/makan viss rätt till arv efter partnern, men vanligen hade man ingen arvsrätt efter sin äkta hälft. Det den efterlevande makan i så fall hade rätt till var en tredjedel av det gemensamma lösöret, men partnern hade ingen rätt till jorden. Bj ger kvinnan rätt att få tillbaka sin morgongåva när mannen dog, men bara om äktenskapet var barnlöst.

Arv fördelades vanligen så att döttrar ärvde hälften mot söner efter både far och mor.

Bakarv och syskonarv var vanligt förekommande då många dog unga. Helsyskon ärvde före halvsyskon. Bakarv var när föräldrar ärvde sina barn. Här varierar det lite mellan de olika lagarna. Det vanligaste var att föräldrarna ärvde en del och syskonen en del, men det förekommer också att det endast är föräldrarna som ärver, i synnerhet om boet redan skiftats mellan föräldrar och barn.

I beskrivningarna av vad som händer om en förälder dör finns skillnader mellan västgötalagarna och de övriga lagarna. Om fadern dog kunde det i praktiken innebära att barnen blev helt föräldralösa om modern ville gifta om sig. Gården som de bodde på var barnens egendom och inte hennes. Enligt västgötalagarna kunde modern flytta till den nye mannens gård om hon satte en hemmafödd träl eller trälkvinna att ta hand om gården och barnen. Dock var hon enligt dessa lagar skyldig att besöka gården tre gånger om året och det var också hon som tillsammans med farfadern, om han levde, som rådde över gården och barnen. De andra lagarna stadgar att barnens egendom skall frånskiftas innan nytt äktenskap ingås. Efter att barnens del frånskiftats kunde de, med fädernefrändernas samtycke bilda bolag med modern och hennes nye man och lägga sin jord till deras och bruka den tillsammans. Så länge modern var ogift var det vanligen hon som i samråd med fädernefränderna rådde över barnen och gården, men när hon ingått nytt gifte gav dess lagar fädernefränderna, ibl and i samråd med mödernefränder, rätt att råda över barnen och deras egendom.

Om båda föräldrarna dog skulle barnens fränder på båda sidor tillsammans råda för dem och deras egendom. Tvistade mödernefränder och fädernefränder skulle prästen tillsammans med rättrådiga män, eller tinget besluta vem som skulle råda för barnen. GL säger att om fadern dör och något av barnet är omyndigt, får inte hans syskon skifta boet förrän han uppnått vuxen ålder.

Den som förvaltade ett barns arv, vare sig det var den andra föräldern eller om det var en frände, var skyldig att en gång om året göra räkenskap inför de andra fränderna. Lagarna är mycket restriktiva vad det gäller försäljning, köp och byte av barns jord. Byte av jord fick bara göras mot bättre och barnet hade också rätt att efter att han blivit myndig häva köpet. Om fränderna saknade möjligheter att försörja barnet kunde de vända sig till tinget och där få dom på att de hade rätt att sälja barnets jord.

Att man gifte om sig flera gånger gjorde arvsskifte mer komplicerat, men landskapslagarna är logiskt uppbyggda i det här fallet och förhållandevis lätta att applicera på alla tänkbara situationer. Om den som haft flera äktenskap hade flera olika kullar barn i de olika äktenskapen skulle arvegodset delas lika mellan kullarna. Detta gällde jorden, medan det lösöre som föräldern skaffat i sista äktenskapet skulle ärvas av barnen i detta äktenskap, liksom de skulder hon gjort i detta äktenskap. Om det sista äktenskapet var barnlöst delade alla hennes tidigare kullar lika även av lösöret. Samma regler gällde för män.

Det säkert var ovanligt att styvföräldrar mördade sina styvbarn för att säkra arv åt sina egna barn, men eftersom lagen nämner det får vi anta att det ändå förekom. Götalagarna är de som innehåller lagar om detta. Västgötalagarna talar om kvinnor som dödar sina barn med trolldom, medan ÖgL tar upp barn som liggs ihjäl i styvfaderns säng. Om någon förälder mördade för att få ett arv till sig och sina barn förlorade också barnen rätten till det. Huvudregeln var som tidigare nämnts att den som mördat någon för att få ett arv aldrig kunde få det.

Att det finns skillnader mellan lagarna är ställt utom allt tvivel, men om dessa beror på när lagarna är skrivna eller var kan man naturligtvis diskutera. I fråga om t ex synen på själamässor, dop och konfirmation finns tydliga skillnader mellan Götaland och Svealand. I Götalagarna är t ex dopet högst prioriterat, medan Svealagarna sätter att ge en man sista smörjelsen före, eftersom faddrar eller föräldrar kan ge barnet dopet i nödfall.

Det finns också en mycket tydlig skillnad mellan GL och fastlandslagarna.

Bj och SmL är mycket kortfattade. I SmLs fall beror det på att endast kyrkobalken är bevarad. Innehållet i Kyrkobalken vad det gäller barns villkor överensstämmer dock väl med VgLI och II och jag antar därför att SmL liknade dessa lagar i sin syn på barnen och deras rättigheter.

Bj är en mycket mindre utförlig lag än landskapslagarna. Det kan bero på att man endast skrev ner de regler där man fann det nödvändigt att markera skillnader mot lagen som gällde den omgivande landsbygden eller där den rådande landskapsrätten saknade bestämmelser. För detta talar att man hittat Bj sammanbunden med SdmL.

Det finns inte tillräckligt tydliga skillnader i inställning och lagstiftning när det gäller barn mellan de äldsta och yngsta lagarna i materialet att man kan se en entydig utveckling över tid. Skillnader finns mellan olika lagar, men något mönster som beror på lagarnas inbördes ålder går inte att slå fast. Detta beror troligen på att tidsspannet mellan den yngsta och den äldsta lagen är så pass kort, det rör sig om mindre än hundra år och på att man influerats av varandra.

Jag tycker att man kan se en klar skillnad mellan VgLI och övriga lagar, GL undantagen, som beror på att ett äldre sätt att skipa rättvisa tar sig uttryck i denna lag.

GL skiljer sig naturligtvis också den från VgL, men genom att ha bevarat än mer ålderdomliga regler som rör t ex blodshämnd och prästbarn och prästfruar.

I landskapslagarna kan vi se att medeltidens människor var medvetna om barndomen som en speciell period i livet. De ansåg att den var avslutad något tidigare än vad vi idag gör, vid femton, i vissa fall vid tolv års ålder, men att barn skilde sig från vuxna framgår tydligt av materialet.